Jag undrar hur ni kan slå er ner på ett ställe och sen vara nöjda med det? Ja, om man bor i en flådig lägenhet på Östermalm eller på en hästgård i Provence är det väl inte ett så svårt val, men ni andra? Eller är ni lika veliga som vi är?
Jag trivs i vårt hus. Jag älskar att vi bor längst in på en grusväg och att vi har en kohage till granne och total lugn och ro och noll insyn. Jag älskar däremot inte att det inte finns några barn att leka med i närheten eller att det är kolsvart och mörkt och helt dött och tyst så fort det blir mörkt ute. Och jag älskar definitivt inte att huset är för litet och lyhört för en familj med tre barn. Men annars trivs jag jättebra, för tillfället.
Men tänk om man flyttar då? Tänk om vi om några år beslutar oss för att det inte fungerar det här längre. Och så flyttar vi till ett villaområde med barn överallt och skola i närheten, och så inser vi att vi inte alls trivdes med det? När man har barn kan man ju inte dra upp dem och plantera om dem i nya skolor hur som helst heller, man måste liksom vara rätt säker när man väl flyttar.
Men hur blir man det? Hur vet man att det här, DET är det bästa för alla. Det är ett hus där vi kan växa som familj, ett område som på de flesta sätt fungerar för alla och här kan vi bo kvar tills det blir dags att flytta in till stan och barnen flyttar hemifrån? Hur VET man? Jag fattar inte.
Som sagt, vi trivs. Det gör vi verkligen. Det kommer som ett lugn över mig när jag kommer ut hit, hem, men samtidigt så finns det ju allt det där andra också. Att barnen inte kan springa över till kompisar, framför allt. Att vi hör varenda viskning i sömnen och hostning från ena änden av huset till den andra. Och så vidare.
Jag skulle vilja ha en livscoach som tog alla såna här beslut åt mig. Som pekade med hela handen och visade grafer och diagram och bara "ni ska göra exakt sisåhär och sen sådär och då blir allting perfekt". Finns inte det att köpa på rutavdrag?
7 kommentarer:
Alltså, jag är uppvuxen så där. Å jag skulle aldrig bosätta mig så själv. Ser inget idylliskt alls för jag var så uttråkad som barn å ung å ogillade verkligen att inte kunna gå till kompisar, skola å aktiviteter utan att bli skjutsad. Vi bodde på gård, hade djur osv. Men jag hade inga sån intressen alls. Jag är inte bitter på mina föräldrar, de trivs där å de trodde det var bra för oss barn. Men de, ffa min pappa, är uttalat bitter för att vi inte uppskattade det å fick hans intressen. Så fundera på varför å för vems skull ni bor där å våga ta att barnen kanske tycker helt annorlunda. Min pappa är lantbrukare så svårt att bo mitt i stan såklart men det finns ju mellanting typ mindre by. Å kanske älskar era barn landet å alla dess möjligheter å tycker att just ert hus är det bästa hemma som finns!
Man får försöka känna efter i magen. Är det nåt som ständigt gnager så kanske man ska testa nåt annat. Vi hade en del ångest innan vi bestämde oss för att bo kvar i stan, men efter att vi tagit beslutet så har jag helt släppt alternativen. När vi sen skaffade en liten sommarholk på landet var det liksom klart. Jag hade dock en fas när jag trodde att vi borde flytta ut till hus i förorten, men under hela den fasen hade jag ont i magen över precis samma sak. Så, ja, skitsvårt att veta men nånstans tror jag man känner hur man egentligen vill bo.
Sen har jag/vi för övrigt bott i fyra olika städer innan barnen, och i allt från hus, radhus till lägenhet så jag hade väl en viss uppfattning om hur jag trivs bäst.
Jag fattar inte hur någon kan veta vilken typ av boende som är rätt tio år framåt i tiden! Men så får jag ju flyttlust efter så där fyra år! Behoven, likaväl som möjligheterna förändras ju!
En flytt behöver inte alls innebära att dra upp barnen från allt. Även inom samma skolupptagningsområde brukar det finnas flera olika boendeområden. Jag har också svårt att förstå det farliga i att byta skola och omgivning.
Jag har flyttat ungefär vart femte år hela mitt liv (något oftare under åren som student och strax därefter) och ser nog att jag kommer att fortsätta göra det. Även om vi just nu har landat i stan där vi bor och förmodligen blir kvar där.
JsN - fast här handlar det om att byta skola i alla fall. Och eftersom jag har i alla fall ett barn som inte har jättelätt för att skaffa kompisar vet jag inte hur snällt det är mot hen.
Och jag tycker inte att det är så att man MÅSTE bo kvar, jag vill bara inte hamna i situationen att jag flyttar gång på gång på gång. För jag vill känna att jag har kommit hem helt och hållet.
För mig är det viktiga att vi trivs så himla bra just nu. Sedan får man se hur det blir i framtiden. Ta det lite som det kommer, lyssna på varandra, vara öppna för nya förlag osv. Det är så vi fungerar i alla fall :-)
..bättre att flytta när de är små, när de blir äldre och ni inser att "det här går inte" så kommer ungarna få det mkt jobbigare, alltid värre när grunden är cementerad och den rycks bort än när nytt är spännande och kul...
Skicka en kommentar