fredag 30 augusti 2013

Kan vi prata om en sak?

Jag följer flera inredningskonton på instagram. Om det ens finns ett sånt ord? Men ni fattar. Aja, i alla fall så fylls mitt flöde rätt ofta av pastelliga små karameller och vackra bilder med klara färger och jag blir så avundsjuk. Så jävla avundsjuk.

Det är ju inte konstigt heller eftersom dessa konton är ungefär som inredningstidningar: gjorda för att inspirera och få oss att dregla efter fina saker som skulle göra oss så lyckliga. Det är där någonstans det börjar skava. När ett av dessa konton postar en bild på ett vackert skåp med alla iitalalyktor som finns, alla dessa pastelliga karamellskålar från iitalla och varenda muminmugg som någonsin existerat. Ja, men ni vet: de där obligatoriska detaljerna i ett smakfullt hem av en viss typ. I det skåpet står det porslin för flera tusen kronor. I ett litet skåp. Som ett stilleben. För flera tusen kronor. Och visst, muminmuggarna kanske används, men vem fan har användning för nio små karamellskålar?

Nu kommer jag in som en surkärring här, jag vet det, men är det verkligen rimligt att vi fyller skåp eller väggar med små inredningsdetaljer för flera tusen kronor - saker som inte används - och att vi ska tycka att det är helt normalt? Verkligen? Och så vill vi också ha det så fint, jag vet. Jag är likadan. Men det ÄR ju inte rimligt med den här inredningshysterin och det ÄR ju rätt galet att lägga massor med pengar på att konsumera saker enbart för att de är fina. Väl? Eller?


4 kommentarer:

Cecilia i Hillsjöstrand sa...

Du har helt rätt - det ÄR inte rimligt. Jag försöker hitta en mix, de "prydnadssaker" vi har är speciella för oss av någon anledning. Jag vet några som gjort precis motsatsen, tagit bort ALLT ur hemmet som inte har en funktion. Kanske också extremt, på sitt sätt.

ordterror sa...

Eh, ja-a. Eller nej? Ja det är galet. Nej det är inte rimligt. Men vi mår ju dåligt, så kanske inte så märkligt att vi fyller våra enorma hål med färgglada godisskålar ;) Jag fyller mitt hål med Dr Martens. Fy påmä!

emmaw sa...

M-hm, har också tänkt på det. Alla dessa kuddar som strös ut likt konfetti i varenda inredningsreportage. Kudd-normen har verkligen förändrats.

Tant Sviskon sa...

Mmmm, det som stör mig mest är väl inte vad folk gör med sin tid och sina pengar utan det här missnöjet som sås i oss. Jag har gått så långt att jag klumpat ihop inredningstidningar med damtidningar och mattidningar och bara tokvägrar. Jag kan inte hantera det, jag går och glor kritiskt på mitt eget alldeles utmärkt trivsamma hem som är fullt av fina saker som jag gillar men som inte alls platsar på en inredningsinstagram. Jag har slutat. De triggar mig för mycket, och jag vill inte det. Jag vill hålla på med saker som är på riktigt.