Jag tänker ofta på hur dumt det är när jag som förälder vill hjälpa mitt barn och istället stjälper. För att jag har ett mål för ögonen och vill nå dit och tror att jag gör det bästa.
Emmy är blyg på morgnarna. Hon tycker att det är lite jobbigt med så stor ny skola med så många barn så lämningarna av henne är inte direkt enkla nu. Ibland går det jättebra och hon hittar någon att leka med direkt, och ibland går det inte alls bra. Två dagar i rad nu har några klasskompisar suttit och grävt en tunnel precis vid ingången. Bra, tänkte jag! Här är några kompisar hon gillar som hon kan leka med. Vad skönt att få in henne i leken innan jag går.
Men Emmy ville inte gräva och sa precis det. "Jag vill inte gräva". Och jag försökte lirka med henne och säga att här sitter ju några kompisar, lek med dem då? Om det inte är några andra här är det väl gräva du får göra helt enkelt? Kom igen nu, vill du leka får du leka det de andra leker. För ni vet, vardagsmorgnar är ju döden och helvetet och man kanske inte är superpedagogisk när man står där och känner tiden ticka iväg. Så jag blev irriterad när hon ändå inte ville.
Istället för att inse hur jäkla bra det var? Hon är ny på skolan, hon känner inte jättemånga och det absolut enklaste för henne hade ju varit att strunta i vad hon själv kände och välja att gräva med sina klasskompisar bara för att få någon att leka med. Det hade jag gjort. Det gör jag hela tiden: låtsas att jag gillar något för att jag ska känna att jag hör till och är med. Men nej, min sexåring nöjde sig med att konstatera att hon inte var ett dugg intresserad av att leka det hennes kompisar lekte, och sen gick hon och hittade på något annat ihop med sin bror och några okända barn. Jaha, skyll dig själv, tänkte jag och gick till jobbet. Efter några timmar trillade polletten ner och jag insåg hur det där med att "stå emot grupptryck" och "lyssna på sig själv" faktiskt fungerar i praktiken, även under stressiga vardagsmorgnar när det är mamma som står för det mesta av pushandet.
Ibland tar det ett tag att inse att man blivit ägd av sina barn.
1 kommentar:
Jag kommer ihåg när min äldsta dotter var liten och alltid, ALLTID, skulle plocka upp en massa konstiga saker från gatan och ta hem och vi tyckte det bara var skit och ville inte ha in alla pinnar och stenar och papper och kottar och såg inte, förrän efter ett bra tag, att hon faktiskt använde alla dessa grejer till att skapa saker. Hon pysslade ihop dem till värsta grejorna, slott, hus, djur - you name it. Då skämdes vi också lite.
Skicka en kommentar