Kvinnohatet är all around us, it's everywhere we go

Nämen ni vet hur man sitter och pratar med en kollega/bekant/dagisförälder och de plötsligt säger något som de tycker är helt vanligt och rimligt och "sanning" medan ens egna larmklockor bränner av ett enormt VARNING FÖR INTERNALISERAT KVINNOHAT och så sitter man där och ba eh... va... näe?

För att förtydliga vad jag pratar om kan jag ge ett exempel:

- Ja jag är ju för fri abort och så men tycker inte det ska användas som preventivmedel. Dessutom undrar man ju lite hur svårt det kan vara att se till att inte bli gravid så ofta? Men för fri abort det är jag ju, så måste vi ha det! Sverige har kanske lite höga gränser för när man får göra abort dock, jag såg någon video och barnet ser ju ut som ett barn redan i 16:e veckan och...

Okej, först och främst är man inte för fri abort om man börjar villkora aborträtten med att man inte borde göra si eller så. Bara ett påpekande. Sen varför det är kvinnohat: det bygger på en föreställning om att även när kvinnor bestämmer över sin egen kropp så gör de det på fel sätt. De dödar små barn, de ser inte till att hålla på sig alternativt kan inte sköta sina preventivmedel. I en perfekt värld finns inga oönskade graviditeter och om de finns så är det på grund av slarv eller oansvariga kvinnor. Och om en sån slarvig kvinna nu ändå dummat sig och gjort sig själv gravid så kan hon väl få tillåtas göra abort då, för mänskliga lagar ska vi ju ha, men det ska vara belagt med skuld och skam och lite hyschpysch. När jag var tonåring var jag LIVRÄDD för att bli gravid. Det skulle vara det värsta jag kunde tänka mig. Alltså verkligen, det stod högst upp på min livräddlista. Nu kan jag undra varför, det hade ju bara varit att göra abort? Men abort framställs som något fel och hemskt och jobbigt och svårt och för många ÄR det ju så, jag säger inte emot det, men för många är det verkligen ingenting alls. Inte ett stort ingrepp, inte en jobbig grej, bara en lösning på ett uppkommet problem. Och när man säger att vi kanske borde lätta på tabut kring abort så kommer folk och hävdar att SÅ kan vi ju inte ha det för tänk om folk skulle börja göra abort lättvindligt till höger och vänster? SOM ATT VUXNA KVINNOR INTE KAN BESTÄMMA ÖVER SINA EGNA KROPPAR UTAN ATT SAMHÄLLET SKA SHAMEA OSS TILL ATT TA "RÄTT" BESLUT? Dessutom undrar jag lite försynt: vilket är den reella risken: att miljontals kvinnor skaffar den nya hobbyn "göra abort" eller att ännu fler dör eller skadas allvarligt på grund av illegala och osäkra aborter? Alltså förlåt, got a little carried away här men när folk börjar ifrågasätta aborträtten blir jag fan galen.

Eller som när man kanske pratar löst om skilsmässor och hur det funkar och så säger nån att:

- Ja, men det ÄR ju så tråkigt att män blir diskriminerade så mycket i vårdnadstvister. Kvinnor som pratar om att de vill ha jämställdhet tycker tydligen inte att det inte alls är viktigt när det kommer till barnen och domstolarna favoriserar ju mammorna hela tiden.

Varför det är kvinnohat: oj, så mycket att gräva i här. Men vi kan väl börja med att måla upp mammor som manipulerande väsen som inte vill släppa ifrån sig sina barn. Ja, det finns fula och jobbiga vårdnadstvister. Ja, det finns föräldrar av båda könen som saboterar umgänge och ser sig som den bästa föräldern. Och ja, i omvärldens ögon är mamman alltid primärföräldern. Men. Visste ni att en pappa som slår mamman inte alls förlorar vårdnaden av barnet? Nej för serrni, ett barn behöver ju inte nödvändigtvis ta illa upp av att pappa spöar mamma, han kan ju vara en bra förälder ändå! (Nej.) Och visste ni att papparättsrörelsen, som vissa faktiskt tror står för bra saker, går ut på att ljuga och manipulera situationer så att det ser ut som att kvinnor förhindrar världens bästa familjefäder från att vara med sina barn?

Såhär: JA det är ett problem att män ofta anses vara och ofta beter sig som andra klassens föräldrar. Det är ett problem när man går till bvc, det är ett problem när barnet föds och det är ett stort jävla problem när pappor väljer att jobba MER efter att barnet fötts än innan. Det är ett problem när barn hellre pratar med "ingen" än med sin pappa om sina problem. Det är ett problem att många pappor aldrig läst en bok för sina barn. Det är ett problem att kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden för att de förväntas ta huvudansvaret för sina barn. Det finns enorma problem med den här rolluppdelningen och de problemen slår åt båda hållen. Det innebär inte att det finns en enorm konspiration som går ut på att män inte får rätt till sina barn. För faktiskt finns det inget som heter "rätt till sitt barn", det finns bara barnets rätt till bra föräldrar och som verkligheten ser ut idag finns det extremt många pappor som faktiskt inte är föräldrar alls. Och som självklart inte ska ha vårdnad då. Vill ni läsa mer i ämnet rekommenderar jag: Sanningen om papparättsrörelsen.

Sen också: det här med att hela tiden säga att vi lever ju i ett jämställt land men det är tydligen inte så viktigt när det gäller vissa frågor? Eh NEJ vi lever inte i ett jämställt land och inte fan är det några andra än vi feminister som kämpar för att pappor ska ta sin halva av ansvaret i föräldraskapet. Hör sällan jättemånga antifeminister lobba för kvoterad föräldraförsäkring, just saying.

Vi tar ett tredje exempel också eftersom jag har barn som behöver läggas och jag hatar barnläggning just nu så jag sitter hellre här och bloggar lite upprört. (Lol just kidding, jag är som en vårvind som sveper genom hemmet och luktar ren tvätt och söver alla barn med ett leende. Eller inte söver, jag har ingen kloroform. Eller är det kloroform i löven? Nej det är klorofyll. Jag har ingen klorofyll heller.)

- Alltså jag hatar verkligen hur Beyoncé/Rihanna/Lady Gaga (obs väldigt sällan Lady Gaga eftersom hon är vit och "mer konstnärlig och mindre sexig" i sin nakenhet tydligen) är som förebilder för unga tjejer. De åmar sig på scen, skakar på sina rumpor, klär sig avklätt, trånar, plutar, kråmar, sexar... ja men ni vet. Jag tycker att det är hemskt att våra barn ska växa upp och tro att det är såhär man ska bete sig som tjej.

Oh, den här är svår! Den kommer nämligen ofta från feminister eller medvetna människor som tror att man på något sätt klagar på systemet genom att klaga på individen. För det första är det ju rätt uppenbart att det blir skevt att klaga på någon som lever inom ett förtryckande system och anpassar sig efter det, men för det andra är det märkligt att helt ta ifrån dem all deras agens på samma gång. De blir alltså både skyldiga till att återupprätthålla ett system som de själva är fast i och på samma gång så viljelösa att de inte kan bestämma något själva. Det går inte ihop.

Ponera att Beyoncé inte vill klä sig som hon gör. Att hon hellre hade trivts mer påklädd och icke-sensuell. Att hon aldrig hade velat skakat en rumpa ever. Att allt hon gör beror på att hon säljer bäst på det sättet, att hon är fast i en roll för framgång och pengars skull. Ponera att det är sant: på vilket sätt gynnar det något att klaga på henne då? Om man förutsätter att omvärlden: skivbolag, manager, pappa, bankir (jag vetefan) säger åt henne att ha på sig kroppsstrumpa och skaka varje liten kroppsdel på scen, på vilket sätt kommer man åt dem genom att skylla på henne?

Eller ponera att Beyoncé VILL klä sig som hon gör? Att hon trivs jättebra i tighta klänningar, korta kjolar, glitter och sexig dans. Att hon aldrig känner sig så tuff som när hon har högklackat och dansar runt på scen? Om man då kritiserar henne för hennes sätt att klä sig är vi tillbaka på antifeministernas sida eftersom de gärna vill kritisera kvinnor för att vara för sexiga, för fula, för tjocka, för smala och vill skapa en mall där ytterst få kvinnor passar in. Vi klär oss för fult, för sexigt, för töntigt, för tantigt, för provocerande, för manligt... listan fortsätter in i evigheten. Vem vill vara på den här sidan egentligen? Inte jag.

Så oavsett om någon kvinnlig artist (nu tog jag Bey som exempel eftersom hon alltid får vara exempel och det var väl rätt trött gjort, men som sagt mina barn vägrar sova så jag är inte ett under av energi just nu) väljer eller inte väljer att klä sig på ett vist sätt uppnår man cirka noll av att kritisera dem för det. Man kan välja att kritisera skivbolag som väljer att promota artister på ett visst sätt, man kan kritisera media för att porträttera artister olika beroende på deras kön men att kritisera enskilda kvinnor för vad de har eller inte har på sig? Snälla släpp det.

Det finns ju tusentals exempel till men läggningskaoset har nu eskalerat till att jag har en treåring i en koja av wellpapp i mitt vardagsrum så jag får nog lämna det nu.

Poängen är att det finns överallt, hela tiden. Små kommentarer som kanske inte verkar så dumma, ibland kanske vettiga vid första tanken, men som vid vidare granskning inte håller. Och då måste man försöka våga säga till. Det blir dålig stämning och man kanske blir sedd som den där jobbiga tjejen som alltid ska, men om man orkar, vågar och kan så bör man säga till. För jag tror att man mår bättre sen. Det kanske är det enda som händer, att man mår bättre av att inte sitta tyst när nån häver ur sig något kvinnofientligt, men det får vara gott nog.

Nu jävlar ska mina barn sova.