En snubbe sommarpratar

När vi åkte hem i hyrbilen var det en repris av Sommar i P1, och han som sommarpratade var Fredrik Rydman, en av grundarna till dansgruppen Bounce. Jag slumrade lite i bilen och vaknade till nånstans mitt i programmet och kände direkt att eh, vad är det för skit vi lyssnar på?

Visst, sommar i p1 är bästa chansen för någon att få berätta hela sin livshistoria utan att någon uttråkad börjar se sig om efter en annan konversationspartner, men någon måtta får det väl ändå vara? Ungefär såhär gick hela pratet: "jag var driven, jag var duktig, han såg min talang, jag insåg att, vi lyckades, jag hade lyckats, jag hade uppnått, jag hade sett till att, vi hade vunnit, vi var bäst, jag var bra" in absurdum. Och ja, är man en relativt okänd medelålders man med diskbråck kan man väl unna sig att hypa sin framgång, men sen blev det bara värre för sen började en lång litania om vilken arbetsnarkoman han var, om hur mycket han jobbade, om hur mycket tid stora projekt tar och sen - i en bisats - "nånstans i den vevan föddes mitt andra barn", sedan vidare om prestationer och engagemang och "efter premiären kunde jag återigen vara närvarande i vardagen" och sen vidare med jobb jobb jobb och den illa dolda stoltheten över vad han hade UTRÄTTAT och UPPNÅTT och det enda jag kände när jag satt där och kokade var MEN DINA UNGAR DÅ??

Ofta en kvinna hade kunnat sitta och ogenerat bre på om hur frånvarande hon varit eftersom hon brunnit för sin passion och åsidosatt allt annat? Nämna födseln av sitt andra barn i en bisats?

Ja, sen slutade programmet med att Fredrik är skadad, inte kan dansa mer och som i ett trollslag kommit till insikt och ber sin familj om ursäkt för att han försummat dem. Som att han inte hade fortsatt göra exakt samma prioriteringar om han inte blivit skadad. Lätt att välja familjen när man inte längre har samma val att förlora sig i sin passion.

Ibland är det trots allt på plats med ett "varför skaffar du barn om du inte vill vara med dem"?