Veckans matsedel... eller inte.

Nä, det blir ingen sån. Jag skulle ha åkt och storhandlat idag på lunchen, men så ringde de från förskolan och sa att Majken knappt kunde hålla sig vaken. Eftersom hon åkte med huvudet före ner i asfalten i fredags var de oroliga att det kunde ha med det att göra. Själv misstänker jag att tröttheten beror på att hon envisas med att vakna runt tjugo över fem nu efter den fucking jävla tidsomställningen. Oavsett vilket var hon för trött för att vara kvar, så jag fick hämta henne.

Och vår bil, med Majkens bilbarnstol i, den står i Uppsala. För att den kraschade när mamma lånade den. Så jag kan inte låna mammas bil eftersom Majken ska med. Ni har läget klart för er? Bra. Kan vi börja tycka synd om mig nu då?

Vänta, kanske ni tänker nu. Varför kan inte nån av er vuxna åka och handla ikväll? Jo men serrni, jag är ju ENSAM med barnen i en vecka nu. Eller rättare: ensam med barnen tills på sen onsdag kväll. Sen kommer min man hem. Sen åker han igen på torsdag kväll, då åker han och Noa till London och kommer hem måndag kväll. Så från i morse till måndag kväll är jag ensam och det hade underlättat något så DJÄVULSKT att kunnat storhandla. Alltså verkligen, makalöst.

Nu får jag väl beställa sån där hemkörning av mat vilket är helt hopplöst eftersom de glömmer hälften och det blir extra dyrt. Men att småhandla på affären runt hörnet blir liksom inte hållbart i längden, särskilt inte eftersom jag redan varit där idag och glömde ungefär hälften jag skulle ha.

Ja, jag är bitter. Och ledsen. Och trött och allt. Den här hösten har varit en skithöst av episka mått, så jag har liksom noll och inga reservkrafter att ta ifrån. Är nere på minus redan från början. Och så ringde mamma och sa att mormor ligger på sjukhus då hennes hjärta har krånglat. Tydligen har det lugnat ner sig nu, men hon ligger kvar för observation. Efter att hon var nära att lämna oss i augusti blir jag livrädd så fort hon inte mår bra. Lilla mormor.

Nu tänker jag se på Vänner och försöka tänka på annat.