Så idag har jag sagt till mina lagkompisar att jag tar en officiell paus från rollerderbyn. Jag har inte kunnat träna ordentligt på ett år (!!) på grund av krånglande benhinnor och smalben. Det blir bara inte bättre. Och sen har jag inte möjlighet att träna så ofta som jag vill (även om benen varit i toppskick) och då blir jag stressad och är det NÅGOT jag behöver i livet just nu så är det mindre stress och press. Inte mer.
Så jag tar en paus. Och det känns skitjobbigt och ledsamt och framför allt som att jag ger upp. Igen. Jag var ju ett tag en av de bästa i laget och kände att "wow, äntligen har jag hittat min grej" och sen fick jag ont och blev stressad och mådde dåligt och nu känner jag att jag tappat allt och blivit utanför. Det är så jävla jobbigt att behöva ta ett sånt beslut, men det var liksom oundvikligt.
Känner dock lite såhär nu efter detta: ridlektioner igen kanske? Slutade ju pga derbyn, så varför inte. Nu har jag något att önska mig i födelsedagspresent helt klart.
Annars är livet jävligt mycket anus och fruktansvärt lite bra just nu. Det är på grund av sånt som jag inte kan prata öppet om, eftersom det involverar andra än mig. Så istället är jag "hemlig" och säger: livet suger, klart slut.
Ska kanske gå på Natten (en kväll med cava, rosa sken och powerballader på Färgfabriken i Sthlm) om nån vecka. Bra att ha något att se fram emot. Orkar inte ens ha min planerade födelsedagsfest.
HÖR NI VILKEN MISÄR DET ÄR ELLER?
Hennade håret igår i alla fall. Det blev okej. Jag försöker se det bra i det lilla.
3 kommentarer:
Jag vet inte riktigt vad jag ska blrja skriva så vi kör på fan vad tufft för dig, för er, livet kan verkligen suga så jävla mycket ibland.
Sen kommer ett möjligt oombett tips: jag har haft krånglande benhinnor och framförallt problem med krampande muskler i underbenen, både vadmuskeln och muskeln som sitter bakom benhinnorna. För mig blev det så naturligt att jag inte kunde gå långt fort utan att hela benen stumnade eller jag fick ont så jag hade liksom accepterat det och blivit en innekatt. Sen gick jag till en bra naprapat för min rygg och berättade i förbifarten om benen också och då gjorde hon vid två tillfällen en riktig bindvävsmassage samt vadmassage (SATAN vad det gjorde ont, tänker att det var cirka som att föda barn) och det tog väl några veckor efter det, men sen dess har jag inte haft en enda känning. För mig handlade det tydligen om 1) stora vadmuskler samt 2) lite oelastiska benhinnor/bindväv som inte släppte genom tillräckligt mycket syre. Nu kanske du har nåt helt annat och det här är bara ett sugit tips, men ifall ifall det kan hjälpa eller ge nåt försök till lösning så ville jag ändå säga det.
<3<3<3
Skriva lite, kanske?
Skicka en kommentar