Jag tänker väldigt ofta på att det här som pågår just nu, det är den enda barndom som mina barn har. Vad kommer de minnas när de är vuxna? Vad blir deras uppfattning om sin uppväxt? Vad kommer jag, det liv jag ger dem, att få för betyg när de ser tillbaka?
Jag är rädd att jag är för trött och för orkeslös för dem. Att jag inte gör tillräckligt för att de ska ha det bra. Att kärleken inte räcker, för det gör den ju inte alltid, och att de ska känna att de hade velat ha mer.
För trött är jag ju. Jag ser tillbaka på livet vi hade för några år sedan och saknar att ha ork. Visst, vi gör saker då och då, men det känns ofta som att jag bara gör det mekaniskt. Orken finns inte riktigt där. Vi åker till sommarstugan och badar och grillar, men jag måste sova några timmar på eftermiddagen för att stå ut. Och vi läser, men jag sitter väldigt mycket i soffan och stirrar på telefonen och ids inte annat. Jag vill inte att deras barndom ska passera i skuggan av min trötthet, men det har och är varit väldigt slitigt, så tröttheten har ju en orsak. Jag vet det.
Men det här är den enda barndomen de har. Tänk om jag fuckar upp allt? Jag är så rädd för det.
3 kommentarer:
Tänker precis likadant! Tänker tillbaka på hur jag var för några år sedan och jämför med nu och får sådan otrolig ångest :( Särskilt yngsta barnet - är rädd att han bara ska komma ihåg mig som en tråkig, håglös person som aldrig gjorde något roligt och aldrig verkligen var närvarande med honom.
Kommenterar sällan men har läst här länge. Vi är nog ganska olika och lever rätt olika liv, men ofta känns det som jag skulle ha kunnat skriva dina inlägg (om jag hade förmågan att uttrycka mig i skrift som du). Det här är så mycket igenkänning. Tänk om barnen bara kommer ihåg trötthet och tjafs, kul barndom liksom.
Kommer NI ihåg trötthet och tjafs, eller kommer ni ihåg jular, födelsedagar och soliga somrar? Samma sak kommer era barn komma ihåg. Oroa er inte. Älska dem, lev livet och Everything will be fine =)
Skicka en kommentar