Vi har bott i vår lägenhet i ganska exakt fem år nu. För mig känns det som att varje flytt avslutar en del av mitt liv, och efter flytten blir det gamla livet rätt suddigt. (Ja, vi har flyttat mycket...)
Till exempel så bodde vi i huset i ca 4.5 år. Det är alltså kortare än vi bott där vi bor nu, men det kändes som en så oerhört mycket längre tid. Visserligen hade vi småbarn då, vilket ju gör att en dag kan kännas lång som en vecka, men det är inte bara det. Jag kan liksom se på åren i huset som ungarnas "barndom", men Majken fyllde ju tre i lägenheten. Det är som att tiden i huset präglade oss så mycket tydligare? Samtidigt så har vi nästan glömt allt.
Till exempel skulle vi häromdagen försöka minnas vilka som gick i Emmys klass. Det var ca omöjligt. Vi kom ihåg typ 2-3 barn, och även om de var totalt kanske 9-10 ungar så känns det ändå stört att ha glömt så många? Först efter idogt facebookstalkande kunde vi dra oss till minne några fler barn och föräldrar. Det känns som att denna tid hände i ett annat liv nästan? Barnen var små, vi jobbade i trädgården, jag pendlade och sen pluggade och sen var gravid och fick Majken och morfar dog och det var så oerhört intensivt men på ett positivt sätt mycket av det. Och tänker jag tillbaka på det så känns det som evigheter sen, nästan längre bort än tiden då Noa var liten och Emmy var nyfödd och vi bodde i radhus. Jag vet inte varför, om det är för att husägarlivet var så fundamentalt annorlunda än livet vi har nu? Eller att vi har gått igenom så oerhört mycket skit de senaste åren att det känns som att tiden före 2014 (när allt ballade ur helt totalt) är tjugo år bort?
Jag vet inte, men det gör mig lite ledsen att vi har flyttat så ofta att ungarnas barndom blivit så upphackad i "perioder". Vi har inga sammanhängande minnen av hur de växt upp på ett och samma ställe. Vi kan inte relatera till att gud, minns ni när ni var små och lekte där ute... för vi har bytt miljö så ofta. Och jag saknar absolut huset ibland (inte ofta, men ibland), men mest saknar jag nog tiden vi hade där. När barnen var små.
Jag är nog en av få som tycker att barn är härligast när de är typ... upp till sex, sju år? Alltså missförstå mig rätt: det är fantastiskt att ha äldre barn och det ger en djupare relation på så många sätt. Men jag är väl för krävande som förälder, för den där intensiva fysiska kärleken man får från mindre barn... jag behöver den. Och gud ja, det är oerhört egoistiskt. Dessutom lite ironiskt, med tanke på hur många gånger jag har vrålat på min man att han kan väl för fan ha barnen nån gång, de KVÄVER ju mig. Så visst, det handlar säkert mycket om en romantiserad bild för mig.
Men när jag tänker på tiden när vi bodde i huset så ser jag för mig försommaren, när kalvarna betar i hagen utanför köksfönstret, Majken är runt året och svinrolig och de stora barnen leker ute på studsmattan. Jag saknar den delen, och den är så knuten till huset.
Jag saknar såklart inte overallbråken eller all panik vi hade innan Noa fick hjälp, eller helvetestimmarna mellan förskolehämtning och middag eller alla jävla sjukdomar som avlöste varandra. Jag saknar inte att vara nästan paralyserad av trötthet vissa dagar. Men jag har nu så stora barn och fyller snart 35 och jag vet inte. Det är mycket nostalgi för tillfället helt enkelt.
(Saknar VERKLIGEN inte brännässlorna heller!!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar