And just like that. Om jag hade skrivit manus.

Nej men jag förutsätter att ni har sett Sex and the city-rebooten "And just like that"? Om ni inte har det, men vill: sluta läsa här för det kommer spoilers. Om ni inte har det och inte vill, läs vidare eller ej - så länge jag slipper kommentarer om att SATC inte var bra från början eller att ni hatar tv-serier för kvinnor eller vad fan som helst. I detta hushåll avgudar vi SATC och det är utifrån det som jag skriver det här inlägget. 

För vad i helvete höll de på med, manusförfattarna?! Blir så provocerad. Kommer de öht ihåg vilka karaktärerna var? Hur de betedde sig? Vad de hade för personligheter? Och VARFÖR gjorde de så många pinsamma "moderna takes" som bara kändes oerhört malplacerade? Well... antagligen för att de försökte vara "woke" och "uppdaterade", men ja. Det föll ju lite platt. Obs! Jag hatälskade AJLT - älskade för att det i sina bästa stunder åtminstone var lite liknande SATC. Hatade för att... ja, allt ovan.

Nåja. Kan jag göra bättre själv eller? Eh ja. Här kommer mitt förslag på en remake av "And just like that":

Mr Big och Carrie

Carrie kommer på Big när han är otrogen med en mycket yngre kvinna. Deja vu från när hon var älskarinnan, här kan säkert nån som är duktig på tv göra snygga saker med bildspråket. I alla fall: Carrie lämnar Big och flyr tillbaka till sin gamla lägenhet. Hon försöker erövra "marknaden" igen och börjar ligga med yngre män, för om Big kan så kan väl hon. Eller? Var går gränsen mellan att vara creepy och att vara frigjord? Varför tycker Big det är "annorlunda" när Carrie ligger med en man som är i 20-årsåldern när han gjorde samma? Dessutom befinner sig Carrie återigen vid "singelbordet", men nu har bordet ändrats till "frånskilda"-bordet. Varför känns en skilsmässa som det ultimata misslyckandet, när singelskapet kändes fritt? Blir Carrie bjuden till de events hon brukade gå på, eller väljer de gemensamma vännerna Big? Det finns hur mycket intressant som helst att utforska här när det gäller frånskilda, äldre kvinnors sexuella och sociala kapital. Och ekonomiska! Hade de ett äktenskapsförord? Känner sig Carrie som en lyxprostituerad när hon får massa pengar i skilsmässan, för att hon egentligen får betalt för att ha haft sex med honom i x antal år? Men om hon tackar nej av princip, hur ska hon försörja sig? Nya karriär? Mer skrivande? Kanske en podcast - ENSAM - som i slutet av riktiga AJLT?

Efter sin höftoperation funderar hon på att köpa en ny lägenhet, på första våningsplanet, och då träffar hon Seema som hon klickar med och blir vän med och som hon presenterar för de andra för att de alla ska bli vänner. Miranda fäller en kommentar om att Seema är som Samantha fast från en annan kedja: namnet är väldigt likt och de är båda extravaganta men med olika hårfärger. Charlotte blir förfärad, och Miranda skäms när hon inser att Seema har hört det men Seema tycker att utifrån det hon hört om Samantha så är det bara en komplimang. And just like that låter man bli att pissa på Samanthas karaktär!

Självklart kommer Big sen vilja ha tillbaka henne och Carrie får väga trygghet och tvåsamhet mot sårat ego och svek. Ska man nöja sig med trygghet när man är 55, eller kan man fortfarande vilja ha passion och kärlek? 

Samantha 

Dör. Alltså 100% är hon en sån som min mamma som ba "men JAG är ju inte riskgrupp!". Nu är ju Samantha visserligen inte 70, men hon har genomgått cancerbehandling och dukar självklart under i första vågen av covid-19. Detta eftersom hon - enligt henne själv - vill kunna njuta av sin kropp innan varje nytt ligg innebär en risk för att bryta lårbenshalsen. She died doing what she loved osv. Hon testamenterar sin stora samling sexleksaker till tjejerna, som alla hanterar det på olika sätt. Carrie säger att hon ska slänga sina, Miranda invänder att egentligen är det ju samma sak som att ha sex med en man din kompis har legat med. Troligtvis tvättade Samantha sina sexleksaker mer noga än någon man någonsin tvättat sitt kön. Charlotte är självklart förfasad över att ärva använda sexleksaker, men lika förfärad över att trotsa sin döda väns sista önskan och slänga sakerna. Vad är egentligen rätt sätt att hantera detta på? Hon bestämmer sig för att fråga sin rabbi.

Charlotte

Jag tycker att hon är den som fick bäst storyline i AJLT. Hon var inte personlighetsförändrad utan precis lika välmenande neurotisk som vanligt. Fint. Tyckte också att hanterandet av ett barn med könsdysfori var intressant. Däremot kanske de kunde ha låtit själva Charlotte - alltså inte i rollen som mamma - få lite mer utveckling? Som engagerad mamma tar hon på sig att anordna en konstauktion till förmån för skolan, och kommer där i kontakt med nya konstnärer som inte lyckas slå sig fram i New Yorks gallerivärld. Charlotte hjälper en av dem, sedan en till och på något sätt sprider sig ryktet och hon upptäcker att det kanske finns en karriär för henne som manager för unga lovande konstnärer? Är detta ett jobb som faktiskt kan finnas? Inte vet jag, men i min fantasi är det så. Charlotte halkar alltså in på sin nya karriär på ett bananskal men finner att det är precis vad hon saknade utan att veta om det. Hon märker även att det hjälper henne att lättare hantera Rose när hen blir Rock, och konstaterar att förut var barnen hela hennes värld och då blev varje förändring en stor jordbävning. Men nu, med mer distans, har hon lättare att hantera barnens egna viljor. Obs! Hon är fortfarande neurotisk, såklart, men samtidigt tror jag hon trivs som medelålders. Dessutom klipper hon av sig håret till en kort page, i ett fåfängt försök att passa bättre in bland gen Z. Först känner hon sig naken och okvinnlig, men efter att ha fått en komplimang för sin "vackra nacke" börjar hon vänja sig vid sin nya frisyr och till sist till och med älska den. I och med det börjar hon även uppgradera sin garderob lite. Inte mycket - fortfarande rikt och klänningar, men liksom... lite roligare. "It turns out that at a certain age dressing like Alice in wonderland becomes less cute and more cringe " säger hon vid en lunch vilket får Miranda att håna henne för att hon identifierat med en vimsig skolflicka tidigare, och Carrie att skratta åt användandet av ordet "cringe". 

Miranda

Okej, först och främst: varför i hela helvetet får Miranda så mycket skit för att hon lämnar Steve? Ja, han är gullig och Che - don't get me started - är vidrig, men alltså... vafan? Deras äktenskap är stendött, Steve pratar som en bebismuterad pensionär och har noll intresse av Miranda. Varför ska hon stanna i det bara för att folk gillar Steve? Blir galen! Med det sagt, så är det så här Mirandas story skulle ha varit istället:

Brady är en kåt tonåring och lämnar kondomer överallt och har högljutt sex med sin flickvän. Miranda, som aldrig nånsin har backat från något eller haft särskilt bra känsla för takt och ton, lackar ur och börjar försöka trumfa sin son. "It's MY house! If someone should be allowed to have sex so loud that you can hear it through the walls, it should be the one who pays for the walls. Me!". Tyvärr är Steve rätt ointresserad av sex, vilket gör Miranda frustrerad och hon försöker liva upp deras sexliv på olika sätt. De testar allt ifrån partnerbyte till bdsm till nudism, men inget känns rätt. Till sist har de det stora bråket där Steve säger att det här räcker för honom: jobba, tv, glass i soffan... det är vad han behöver. Och Miranda säger frustrerat att det inte räcker för henne. Hon vill mer. Och då frågar Steve om inte hon kan vilja ha mer utan att han måste vara involverad i det. Om de har ett öppet äktenskap, där han får behålla sin fru och deras efterättsritual, och hon får upptäcka nytt och uppleva annat - och andra - utan honom? Kan inte det vara bra för dem? Och jo, det kan det visar det sig. Miranda färgar håret rött igen och ger sig ut i dejtinglivet ännu mer nervös än efter att hon var nyförlöst. I början är det befriande och hon blir nästan manisk - alla dessa dejtingappar som inte fanns förut! Hur kunde man nånsin dejta innan Tinder? Förstår dagens ungdom hur LÄTT de  har det? Ett ligg finns ett knapptryck bort, när vi var singlar var det ju nödvändigt att dra på sig spanx och sätta på sig smink och köa till nån bar osv osv - men efter ett tag byts utekvällar mot soffkvällar med glass. Till sist landar det i några roliga äventyr då och då, men en vardag som både hon och Steve är nöjda med. Miranda inser att det inte var äktenskapet hon var missnöjd med, utan föreställningen om vad ett äktenskap nödvändigtvis ska vara.  "And just like that, it turns out that you CAN have the ice cream... and eat it too!". 

Yrkesmässigt då? Ja, hon är väl för fan FÖRELÄSAREN, inte studenten! I sin roll som juridiklärare får hon utlopp för sin sarkasm och vassa tunga när hon sätter stöddiga unga män på plats när de försöker hävda sig mot henne. Sen ligger hon med nån (eller några) av dem. "Men bara efter att de inte längre är mina elever!" säger hon, vilket får Charlotte att mumla något om "vad bra att du har så starka principer" och Carrie att fundera över varför Miranda inte har samma problem med åldersskillnader som hon har. Är Big och Miranda mer lika än Miranda och Carrie? Kanske handlar det inte om kön - iaf inte enbart - trots allt?

Stanford och Anthony

De tussades ju bara ihop pga var de enda två gaykillarna och Alla Skulle Vara Ihop i slutet av SATC, så självklart höll de inte ihop så här länge. Istället har de gift sig och skilt sig så många gånger att Elizabeth Taylor skulle vara stolt. I början av serien är vännerna på väg till deras fjärde, eller femte, bröllop och Charlotte säger något om att det är synd att Samantha missar det. Miranda svarar med att hon var ju ändå på deras fyra första bröllop och Carrie säger att de alla någon gång kommer bli så gamla att de dör och inte får vara med på Stanford och Anthonys senaste bröllop. 

Utöver detta?

Fler återbesök av andra karaktärer. Fan service för fan! Helt skära bort poddgänget, fy fan vad vidrigt det var. Gillade iofs delen med Charlottes panik över att vara "för vit" när hon har blivit vän med Lisa Wexley, men denna vänskap kan ju vara en sidohistoria och inte allt Charlotte har i livet. 

Jaha, det var väl det jag hade att säga om detta.