En specifik företeelse för vilken jag hyser ringa uppskattning.

Det både fascinerar och irriterar mig när någon skriver en lång text så späckad med fackord, invecklade meningar och fina omskrivningar att en normalbegåvad människa måste läsa texten fem gånger för att förstå vad det står, och denne någon sedan inbillar sig att det betyder att hen är bra på att skriva?

Bra på att skriva är du när du kan ta det mest invecklade och krångliga och få det att bli lättfattligt, eller åtminstone förståeligt, för de som saknar förförståelsen. Bra på att skriva är du om du med hjälp av språket kan skapa en känsla utan att tappa bort dig i fina metaforer och stilfigurer som mest finns där för syns skull. Bra på att skriva kan du vara genom att skriva korta korta meningar, eller böcker fyllda med enbart satsradningar för den delen, men inte bara för att du kan lägga ihop avancerade ord till en korrekt grammatisk mening.

Det är oftast killen med portfölj och fett hår som sitter längst fram på alla föreläsningar och stör föreläsaren med sina observationer som sedan lägger sig till med ovanan att använda varje term han någonsin lärt sig i de allra enklaste texterna, enbart för att visa att han kan dem. Vill man vara en sån person?

Under alla dessa lager av språklig och terminologisk förvirring finns sen sällan något som inte hade gått att sammanfatta på en tiondel av textmängden. Säga samma sak fast utan finesserna och krusidullerna och de fina extravaganserna. Jag pratar inte om att inte få smycka språket, utan om att inte gömma en väldigt skral åsikt/kunskap bakom väldigt många stora ord. Eller visst, det får man väl göra om man vill. Go for it. Men då kanske man också får ta att man inte uppfattas som någon som har ett intresse av att folk ska läsa det man skriver heller.

(Jo, visst. Jag hade ju kunnat skriva "Jag stör mig på när folk skriver för invecklade texter. Det är inte att skriva bra. Det är att skriva dåligt. Skriv så folk kan läsa." men nån måtta får det ju ändå vara)