För någon som hatar så många män så mycket lider jag av en sjuklig svaghet för gamla gubbar. JA, det har så klart att göra med det faktum att min morfar fick fungera som en pappa för mig och att jag levde med en ständig skräck att han skulle dö ifrån mig i cancer vilket han till sist gjorde, men denna gubbkärlek är ändå en stor del av vem jag är.
Gråter så fort jag ser gamla gubbar som är glada, tacksamma, snälla, gulliga, ensamma, ledsna, besvikna - särskilt besvikna - och änklingar är de värsta. De där ensamma gubbarna som går och handlar lite blodpudding, knäckebröd och så en chokladbit för det kan de unna sig.
Idag på något barnprogram var det en morfar som anmält sina barnbarn till att få sjunga med Molly Sandén och jag började störtböla direkt. En snäll gubbe. Insert vattenfall från mina tårkanaler.
Tanter är söta och sådär, men de är ju inte lika gulliga. Lika... jag vet inte, tafatta?
Det hör väl säkert ihop med att jag tror att män generellt sett är rätt efterblivna och därför blir som små lallande gulliga bebisar när de blir gamla. Som en liten hundvalp man bara vill hjälpa och ta hand om. Ofarlig och sorglig. Typ.
Nä, nu försöker jag bara låta cynisk och kall för att jag inte ska börja gråta igen. Jag älskar verkligen gubbar.
3 kommentarer:
Jag är likadan. Tror också det beror på nära band till morfar.
Åh, jag började också gråta. Han var ju så söt... och så stolt över sina barnbarn.
Jag brukar göra skillnad på gubbar och FARBRÖDER (spelar ju verkligen ingen som helst roll bara hur det fasrnat i mitt huvud) Vidare - tänker att 'gubbar' är mer typen som talar med min urringning medan en farbror är den där gulleherren som handlar fiskpudding till middag, säger kloka saker om att leva livet och talar om svunna tider. Kanske kan de båda slagen altenera mellan de båda lägren, inte vet jag.. men jag tror bestämt det finns två typer. Och Farbröder, dem är jag förbaskat svag för.
Skicka en kommentar