All those crazy parents, all those crazy parents.

Emmy rider ju på ridskola. I gruppen innan henne rider det barn i åldrarna 3-5 år. Föräldrarna står på läktaren och hojtar "trava nu" eller "klart du kan!" till barnen. Tre av fem barn gråter på hästryggen för att de är rädda. För att de inte vill.

Och sen är det Emmys grupps tur och jag känner hur jag lutar mig över kanten och väser "korta tyglarna" till henne. För hon KAN ju egentligen. Hon är ju så duktig. Och ja, det är hon. Hon och den andra lilla tjejen travar utan ledare och galopperar och de sju år äldre tjejerna rider med ledare och jag är jättestolt över min unge, särskilt om hon bara kortar tyglarna lite, men samtidigt som jag är på väg att luta mig fram igen för att påminna henne om tyglarna så hör jag ett skärande rop bakom mig: "Klart du också ska galoppera! Kom igen nu, det vågar du! Du kan också galoppera!". En annan förälder pushar på sitt barn. Högt och tydligt. Så jag lutar mig tillbaka och håller käften och tar upp mobilen och tar kort istället. Det känns bättre.

För jag vill ju inte vara den där föräldern som tvingar barnen att rida trots att de gråter på ryggen. Herregud, låt ungen vara i fred?! Låt hen börja knyppla eller något. Och jag vill inte vara den som ska pusha mitt barn så mycket bara för att glädja mitt eget ego och min egen föräldrastolthet. Nehej, din unge vågar inte galoppera. Det kommer en lektion till. Och en lektion till. Eller så kanske det är en fotbollsspelare du skjutsar till ridskolan?

Jag har haft ett barn som red och var bra på det och som slutade efter några lektioner. Nu försöker jag igen, för JA, jag vill att mina barn ska rida. Men hade hon inte gillat det så hade vi slutat, så klart. För att det ska ju ändå vara barnen som tycker att det är kul.

Sen att jag blev helt överlycklig över att det finns en hopptävling för nybörjare som kan trava över bommar, det är en annan sak. Ifall hon är anmäld? Eh ja...