söndag 27 oktober 2013

Att vara feministmorsa.

Jag har påbörjat fem blogginlägg nu om olika saker. Raderat dem alla på grund av olika anledningar. För elakt, för personligt, för tråkigt, för meningslöst.

Jag censurerar mig så mycket just nu, det känns inte kul. Det finns så mycket jag vill häva ur mig, älta, hata på - men jag vågar inte? Jag är rädd att det ska drabba barnen. På nåt sätt.

Vi pratade om feminism tidigare idag, hela familjen. Nej, inte minsta så klart, men vi andra. Vi pratade om hur min man och min son gynnas på många sätt av att allt är som det är idag, och att deras jobb handlar om att stå tillbaka, bryta normer, inte trycka tillbaka kvinnor som tar plats, våga vara självklara inom "kvinnliga" områden och så vidare. Vi pratade om att min dotter måste säga till killar som stör att hålla käften, rent ut sagt. Att hon har rätt att ta plats och inte vara duktig och tyst och snäll hela tiden. Att hon får slåss om de tafsar. Att min son måste tänka tvärtom: att han måste stå tillbaka och släppa fram tjejerna. Att han gör ett jättebra jobb som normbrytare och att det betyder jättemycket för andra barn att han går före. Jag tycker att det här är jättesvårt: hur förklarar man strukturproblem på individnivå för barn?

Hur gör man när man å ena sidan ska uppfostra två döttrar till att våga ta plats och köra över killar som stör i klassrummet (och LIVET) när man har en son som står bredvid och behöver lära sig precis motsatt sak? Det ÄR inte samma sak att uppfostra tjejer som killar och hade jag fått välja helt fritt ur enbart den synvinkeln hade jag bara haft döttrar just för att det är mycket enklare att peppa tjejer till att inte ta någon skit än vad det är att lära sina söner att stå tillbaka i mångt och mycket. (Det handlar självklart också om att ta plats - fast inom andra domäner och på andra sätt.) Nu är jag jättetacksam över att jag har min son, våga inte tro något annat, men det är mer svårbalanserat. Det är andra svårigheter, svårare samtal att ha, krångligare att navigera kring. Och samtidigt gör man allt i motvind, för folk fattar ju inte ens problemet?

Idag när vi hade vår Roller Derby-träning kom manliga tränare och berättade att deras pojklag skulle ha match i innebandy 1.5 timme senare. De ville in i salen för att sätta upp en rink. Vi sa nej, det var ju vår träningstid. Vi har betalat för den. Vi tränar hårt i vår sport, vi behöver koncentrera oss annars kan det gå illa. En stund senare kom de och ville åtminstone få sätta upp ett sekretariat. Vi måste ju förstå att det här var viktigt. Som att VÅR sport inte är viktig, för att vi är tjejer som utövar den. De hade till och med gått och klagat i receptionen för att vi hade fräckheten att inte släppa in dem i salen UNDER VÅR TRÄNINGSTID.

Och såna manliga förebilder växer pojkar idag upp med. Vuxna män som tycker att de har en jäkla RÄTT att ta vår tid i anspråk bara för att de vill. För att de kan. Och som surade som små barn när vi sa nej. Jag får ont i magen vid tanken på att det här är vanliga familjefarsor och att de fortfarande tycker att vi gjorde fel och vad det sänder för signaler till alla de småkillar som var med och såg på.

I den här världen ska jag få min son att bli en vettig jämställd man trots att han kommer förlora på det ekonomiskt och statusmässigt. I den här världen ska jag få mina döttrar att klara av att leva sitt liv som de vill trots att de behandlas som andra klassens medborgare med färre rättigheter än vad deras bror har. Jag tycker det är jäkligt svårt, helt enkelt.

Nu blev jag deppig och chokladsugen.


6 kommentarer:

Anna sa...

Åh vilket fin inlägg. Och vilken fin mamma.

Och på tal om det där med manliga tränare...när jag var 16 år och spelade fotboll i min hemstad gick det mycket bättre för vårt flicklag än för pojklaget födda samma år. Trots detta fick killarna träna och spela matcher på den största fotbollsplanen med gräs, vi fick träna på grusplanen mycket längre bort samt spela de flesta av våra matcher där. Dessutom fick vi de sämsta tränings- och matchtiderna. När vi vann vår serie fick vi en liten notis, medan killarna fick en helsida när de kom på fjärde plats. Glömmer fan ALDRIG detta! 8 år sedan, men jag hoppas det blivit bättre....ska SÅ bli en mamma som du och ha sådana fina samtal.

Ordterror sa...

Heja å mängder av pepp! <3

En annan Ellen sa...

Åh vad glad jag blir att det finns såna som du! Dyrkar dig i smyg bakom min skärm. Eller mobil. Eller var jag nu når dig.

Jag har bara en dotter och jag önskade mig verkligen, verkligen, verkligen en dotter. Inte för att pojkar är mindre värda. Inte för att jag har några illusioner om att en flicka kommer ha mer gemensamt med mig och vara en annan slags person baserat på sitt kön. Utan för att jag tänkte på allt det svåra i att uppfostra en pojke i ett samhälle där han skulle gynnas av att få vara lite mer som jag inte vill att han ska bli.

Blir också bubblande arg av att höra om männen som inte ens ser vad de gör när de anser att just deras pojksport har företräde framför er. Tror ni att de hade betett sig så om det var herrarnas handbollslag? Eh någon? Ingen?

Ellen sa...

Tack, vad snälla ni är! :)

Det är ju inte så man blir förvånad över att män tycker att deras sport är värd allt och andras ingen, mest trött över att de aldrig lär sig.

Anonym sa...

"I den här världen ska jag få mina döttrar att klara av att leva sitt liv som de vill trots att de behandlas som andra klassens medborgare med färre rättigheter än vad deras bror har."
Ahh, ni feminister! Ni gillar att sitta hemma i köket och hitta på alla möjliga saker att klaga på. Hur orkar ni egentligen?

Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan sa...

Asbra inlägg! Tänker väldigt mycket som du. Skrev just ett liknande själv: http://ninaruthstrom.se/jag-latsas-inte-om-konrollerna/