Ibland kollar jag upp vilka som har avföljt mig på instagram/twitter. Jag vet att många tycker att det är larvigt och dumt, men jag ser det lite som en reality check. Typ såhär: om någon som jag verkligen ser upp till eller respekterar har avföljt mig så kanske det är ett tecken på att jag sagt något riktigt dumt. Om FLERA bra människor har avföljt mig så har jag uppenbarligen sagt något riktigt dumt.
Vad det dumma jag sagt är? Nej, det kanske jag inte vet. Så okej, det är kanske inte en fullgod strategi, men lite fingervisningar ger det ändå. Ibland avföljer såklart människor som jag verkligen inte gillar och som jag stör mig på och då vet jag ju att jag är på rätt väg.
Och ibland. Ibland så avföljer den där som jag inte vill avfölja själv för att vi har nån slags "internetvänskapsrelation" av nåt slag även om jag dör av tristess av hens bilder på egentovad ull och ekologiskt kokat maskroste*. Men så avföljer hen mig (eftersom hen har tröttnat på mina episka selfies och bilder från diverse roliga fester, alternativt gnäll på vardagen) och då blir jag så lättad. Dels för att jag inte behövde ta steget, men också för att mitt liv är just precis så pass vitt skilt från hens tråkiga liv som jag tyckte. Det bekräftas liksom. Det är skönt.
*(SJUKT fiktivt exempel, lovar!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar