Kvinnohatet är vardag, ingen är provocerad Knausgård.

Det bär mig emot att gå rakt i fällan Knausgård gillrat. Det är så uppenbart en betestext, ett sätt att röna uppmärksamhet på ett sätt som alla vet kan fungera. Jag vill egentligen inte skriva det här, men jag blev seriöst gråtfärdig av frustration över att vi låter diskussionen föras på premisser som är helt galna. Vi har hamnat så snett.

För den som inte läst Knausgårds intellektuellt slappa ursäkt till debattartikel så finns den att läsa här:
Hej jag är en kulturman och så kränkt att Birro snart lämnar över offerkoftan frivilligt. (Obs, min egen rubriksättning)

Jag orkar inte sammanfatta debatten som lett fram till hans slappa text (jag använder ordet slapp flitigt, för jag tänker mig att Knausgård liksom försökt runka upp sin ku...text till nån slags ståtligt och styvt och piggt, men sen gett upp halvvägs, och låtit den ligga där på magen sådär som en vinballe. Ungefär den bilden vill jag att ni ska ha av hans debattartikel, det är ungefär den ligger textmässigt enligt mig.) men man får en rätt bra bild av att läsa den. Om ni orkar igenom.

I alla fall, jag blev gråtfärdig av frustration över att vi köper hans premiss som han formulerar bland annat såhär:

"Varför skrev jag detta? Visste jag inte att sexuella förhållanden med minderåriga är förbjudna, och något djupt frånstötande och förkastligt? Att det är omoraliskt?

Jo, jag visste det.

Men varför skriva om något omoraliskt? När jag visste att det var fel?

Detta är cyklopernas fråga.

Deras svar är att jag gjorde det för att jag är man, och för att jag är litterär pedofil och latent homosexuell.

Det omoraliska förvirrar dem. Och begäret förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta."

och

"Det vi vet att vi skall vara står klart och tydligt för oss. Det vi är, trots vad vi vet, är något vi måste dölja, som inte har något språk, som är våra hemligheter. De leder till skuld, till skam, till bortträngning, till förstörd självkänsla. Vi tiger om det. Och det kan vi göra, på tu man hand, men samhället som helhet kan inte tiga om det, kan inte förhålla sig till det som om det inte fanns, för det finns, det är här, och det måste ha ett språk för att kunna begripas. Inte moralens språk, som säger du skall icke, inte mediernas språk, som reducerar det, utan litteraturens språk, som säger: detta finns. Det är kanske inte bra, men det finns, det är här, vi måste förhålla oss till det som en realitet.

Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?"

Och jag såg hur folk tog betet. Hur man började prata om fiktion versus verklighet och om inte gränsen börjar dra mot censur om man inte tillåter omoraliska skeenden/tankar existera inom litteraturen. Vad händer med vårt samhälle egentligen? 

Detta är väldigt märkligt. Det finns inga som helst problem med att i fiktion skildra omoraliska saker. Vi njuter av det. Vi eggas av det. Vi sitter med chips och dip och tittar på när kvinna efter kvinna blir våldtagen, lemlästad eller såld. Vi fröjdas när män lustmördar och sliter sönder kvinnor i stycken i deckare efter deckare, tv-serie efter tv-serie, film efter film. Det är så underhållning ser ut för oss. Oavsett om det är i fin litteratur eller skräp-tv accepterar vi allihop premissen att kvinnor existerar som rekvisita för att berätta en historia.

En man är inte ond förrän vi har fått se en närbild på hur han våldtar en ung tjej på sin bröllopsnatt. Ett mord är inte tillräckligt bestialiskt förrän vi har fått vår förväntade mängd kvinnolik. Nakna kvinnokroppar vet vi hur de ser ut till leda, men få är de snoppar vi fått beskrivna för oss i detalj - varesig i litteratur eller på storbildsskärm. (Jag vet inte hur unga snoppar luktar. Detta är jag tacksam för. Tack kvinnor för att ni besinnar er.)

I sin egen lilla värld vill kulturmän hävda att vi med hjälp av moral och politiskt korrekta värderingar försöker förhindra det omoraliska att beskrivas. Att vi vill styra verkligheten efter hur vi vill att den ska vara. Puh-lease.

I ett alternativt, väldigt snävt, universum har alla litterära (självutnämnda) geniers förmåga att skapa något äkta och rent hotats av... eh... lite kritik? Ja. Det var visst det som hände. Ring i klockorna, tänd varningseldarna och låt hundarna löpa. Några kritiserar vårt sätt att skriva om kvinnor. Winter is coming.

I den verkliga världen blir kvinnor som sätter upp SCUM-manifestet mordhotade utan att en hel flock upprörda kulturmän lyfter den röda telefonen och samlar trupperna.

I den verkliga världen hotas en film med bojkott för att en kvinna har en framträdande roll i en actionfilm vilket mest möts med suck och lol, för detta massiva kvinnohat är så vanligt. What else?

I den verkliga världen görs konst av kvinnors sätt att försvara sig mot män, eftersom alla kvinnor vet hur man till exempel stoppar nycklarna mellan knogarna för att ha en liten chans mot den våldtäktsman som alltid flåsar oss i nacken.

Jag hade hellre levt i kulturmannens värld. Hot om total censur till trots.