Men ärligt talat, skit på er.

Herregud. Jag trodde väl ändå att de där fanatiska "supermorsorna" (enligt dem själva) bara fanns på Familjeliv. Jag var så naiv att jag inte fattade att de finns på hela Internet.

Amanda Schulman bloggade om det dåliga samvetet hon har som mamma, och föreslog att vi mammor skulle skita i att ha dåligt samvete någon dag ibland. Fine. So far so good. Men sen läste jag kommentarerna och blev så himla trött. Vad är det för FEL på folk? På riktigt? Ett axplock, gott folk:

"Jag har nästan aldrig dåligt samvete… har 2 barn som jag är hemma emd på heltid! Finns gott med tid i livet att arbeta…."

"har samhället nånsin varit uppbyggt utifrån barnets bästa vuxna är egoister hur kan man välja karriären före sitt eget barn"

"Nej, jag tycker synd om all föräldrar som vill vara hemma med sina underbara barn men inte kan eller och inte har råd. Och jag tycker synd om alla barn som har föräldrar som väljer att hellre jobba när de har råd att vara hemma med dom. Småbarns tiden är så kort och den ska man verkligen ta vara på.Vem är det du inte skulle vara en bra förebild till om du va hemma med ditt barn? Ditt barn? Fattar inte alls hur du tänker där,,,,,hmmmm. Du måste väl erkänna att Charlie skulle ha det bättre med dig, än med 15 ungar på två fröknar."

"Hejsan, Jag har inte daligt samvete sa ofta, mest bara vid PMS;) Jag har valt att vara hemma med mina tre barn de sensate 10 aren och jag vet att det har gett dem en mycket stabil uppvaxt."

" vi prioriterar att ha tid med vårt barn istället för att ha en massa pengar, det rör sig bara om några få år i våra liv. och det är det definitivt värt, jag har nästan aldrig dåligt samvete när jag roar mig. men om jag får dåligt samvete tänker jag igenom vad jag har dåligt samvete över och ibland inser jag att mitt samvete är något jag bör lyssna på för att det försöker tala om något för mig."


Och så vidare, och så vidare.

Om man som kvinna väljer att jobba så väljer man bort sina barn, enligt dessa människor. Förskolor (som de konsekvent kallar för dagis, och det är ju inte en slump om vi säger så) är av ondo och de människor som arbetar där är direkt skadliga för dina små guldklimpar. Mamma vet alltid bäst, mamma är alltid bäst och fy skäms på dig om ditt kall i livet inte är att stå och koka potatispuréer eller leka teparty i sandlådan. Pappan? Ja, han är en bifigur, som mest.


Det här kanske kommer som en chock, men nej - vi skaffar inte barn för att vara med dem. Jag är ledsen, men det är liksom inte så vi är byggda. Vi skaffar barn för att vår art ska överleva. Vi skaffar barn för att de flesta av oss har en inbyggd vilja att göra det. Inte för att vi vill ha någon att hänga med när vår karriär går i stöpet, eller vårt liv känns tomt. Det är inte så det fungerar. Fråga någon som har barn/ska få barn: "Varför vill du ha barn?" och jag garanterar att det är jävligt få som svarar "för att ha någon att vara med". De flesta kan inte ens svara. Vi bara vill det. Vi vill ha barn, men det finns ju inga rationella argument till varför. Vi vet ju nämligen inte innan hur härligt och underbart och kärleksfullt det är. Vi bara vill ändå.


Sedan är de himla trevliga att vara med, kidsen. De är underbara och vi älskar dem och vi tycker om att vara med dem. Vissa tycker att det är så trevligt att de inte vill göra något annat. Vissa tycker att det är trevligt, men vill också jobba. Det är lite olika det där. Men den som tror att vi skaffar barnen för att umgås med dem är ute på hal is. Eller bara jävligt okunnig.


Med det i åtanke så är det märkligt att så många har mage att sätta sig på sina höga hästar och klaga på de som väljer att inte viga sina liv åt sina barn. Personligen tror jag inte ens att det är bra eller sunt att bli Mamma På Heltid, men om andra vill göra det - fine. Jag kunde inte bry mig mindre, om det inte vore så att dessa Mammor På Heltid ofta lägger sig i andras val. Och ofta gör de det med en sån himla märkliga argument.


Enligt dessa kvinnor så är man onaturlig som jobbar. Det är inte så det "var tänkt från början". Man bara näe, det har ni ju rätt i. På grottfolkens tid (Alltid dessa grottfolk! De var ju inte precis ett under av civilisation, varför ska de få vara någon slags måttstock på hur vi ska bete oss?) satt mammorna runt lägerelden i kör och sjöng babysånger med sina bebisar. Sedan gick de och satte sig på en klippa med lite torkade bär och nötter och tittade på när männen jagade. Den tidens babybio helt enkelt. Så var det nog. Att mammor har jobbat i någon form sedan tidernas begynnelse, med ett kort avbrott för den nu idealiserade tiden på 50-talet och däromkring, det spelar mindre roll. För de här människorna är inte pålästa. De vet egentligen inte. De bara tycker. Och oj, så de tycker!


Vidare så struntar alla som inte är hemmamammor i sina barn. Särskilt om de sätter sina barn på förskola innan barnen är tre år. Det är nästan dödsstraff på det. För då skadas anknyyytningen (jag vet inget ord som missbrukas så ofta som "anknytning") och det är på grund av den tidiga dagisstarten som vi har ungdomar som skär sig idag. Det är för att barnen fick leka med andra barn och gå på utflykter till lekparker som unga människor tar livet av sig. Det är på grund av samlingarna med fruktstund som ätstörningar är så utbrett. Und so weiter.

Och till sist så saknas alla nyanser. Om barn börjar förskolan när de är 1.5 år så är det självklart till en grupp på 20 barn, 1 fröken och så går barnet så klart minst 50 timmar i veckan. Att det i själva verket är typ tre barn kvar efter klockan fyra på nästan alla förskolor jag har besökt, det räknas inte. Alla som inte väljer att vara hemma med sina barn är såna som snittar ut ungen en månad för tidigt för att inte gå upp i vikt, lämnar dem på daaagis på ettårsdagen och som sedan knappt träffar sina barn förrän ungen tar studenten.

För om man inte är villig att ge upp sitt liv för att viga det åt sina barn, då vet ju alla hurdan man är. En ofullkomlig mamma. En mamma som förtjänar sitt dåliga samvete. Hur kan man ens vilja göra något annat än gunga barn i lekparker eller sköta hushåll? Hur kan någon vilja göra något annat än Umgås Med Sina Barn? Varför skaffade man då barn?

Tjaa du. Jag skaffade mina barn för att uppfostra dem till vettiga människor som ska väga upp för alla de idioter som finns här i världen. Är det en tillräckligt bra anledning?