Hur kunde dessa filmer bli så populära? Hur kunde de spela in så mycket pengar? Hur kunde så många av Sveriges stora skådespelare ställa upp? Och den viktigaste frågan av dem alla: vem sa åt Gustaf Skarsgård att ha en kroppshållning som en tre meter lång flaggstång med akut gallstensanfall? En annan viktig fråga är hur den enda i filmen som inte är så ful att man vill klösa ögonen ur sig (Cecilia), vill ligga med en snubbe med pottfrilla som tillbringar hela första filmen med att stirra efterblivet framför sig.
Detta stirrande!? Jag förstår inte sedan när allmänt blankt stirrande ut i luften anses som en positiv sak i en film? Uppenbarligen har jag missat något som regissören förstår, eftersom båda jävla filmerna är fulla av män i pottfrillor med taskig hållning som står och stirrar utan att förmå sig att säga ett ord. Lägg till lite dreggel och talsvårigheter så kan filmerna byta namn till "Byfånen 1" och "Byfånen åker till det heliga landet där alla pratar engelska, that's right - Palestina!"
Det är så många skämskuddemoment i filmerna om Arn att Mio och Hemtex borde sponsra filmen på något sätt, de lär ju ha sålt soffkuddar som aldrig förr när filmerna släpptes på dvd. Skådespeleriet är så totalt utan känsla att jag tror att det hade blivit ungefär samma resultat om man tagit ett gäng töntiga tonåringa lajvare och låtit dem leka loss framför kameran. Då kanske vi till och med hade sluppit allt detta stirrande.
Varför såg jag klart ettan då? Tja, för att det är en utomordentlig komedi. Det är så dåligt att det blir roligt, det är så vansinnigt lökigt att det blir komik på hög nivå. Därför.
Sedan såg jag tvåan i förhoppning om att få skratta tills jag grät igen, men insåg rätt snabbt att den inte var lika rolig. Waste of time, med andra ord.
Sådär! Det var dagens välmenande tips till er alla: om ni ännu inte har sett Arn - tempelriddaren, gör inte det. För guds skull, gör inte det.
4 kommentarer:
Jag läste böckerna. Eller rättare sagt, jag försökte läsa böckerna. Första boken tappade jag ganska snabbt intresset för och började skumläsa. Andra boken gav jag upp halvvägs igenom. Sedan har jag inte ägnat Arn en tanke, varken i bok- eller filmform, och så tänker jag låta det förbli.
Jag fick första boken i julklapp av min dåvarande pojkvän. Vilket visar att han inte riktigt kände mig. Jag läste några sidor och stoppade in den i bokhyllan. Som tur var åkte pojkvännen iväg till Sri Lanka i några månader strax efter jul, så jag behövde aldrig diskutera den.
Faktiskt står boken kvar i bokhyllan, ser jag när jag kollar, vad märkligt! Jag har hunnit rensa bokhyllan många gånger sedan det tog slut med honom … *kollar i boken* Aha. En personlig hälsning. Inget smaskigt men tillräckligt för att jag ska dra mig för att ge bort den. Ah, den har stått där i 12 år, den får stå lite till.
Jag skulle aldrig komma på idén att titta på filmerna.
Jag och min man, främst jag, är galen i Arn. Läst alla böckerna flera gånger, har filmerna, besökt platserna you lame it. Filmerna kunde blivit bättre gjorda, jag håller med, men hallå, så dåliga är de inte!
Vi är till och med så nördiga att vår dotter heter Alde, dock drar vi varianten om Rolandssången när vi ska vara finkulturella...
WORD!! - å förlåt att jag skriker...
Jag har läst en bok, den var sådär. Jag har sett en film. Den var inte ens halvvägs till att få kallas sådär. Fy för den lede. Hollywood är iaf underhållning, det här är ju bara... nää!
Skicka en kommentar