Imorgon ska jag och Emmy åka till Uppsala för att hälsa på min syster. Bara jag och Emmy. Inga andra. Bara vi.
Men jag kan inte släppa tanken på att Majken ska med. Eller nu skrev jag nog fel, jag tänker inte att hon ska med - jag liksom förutsätter. Eller kan tydligen inte tänka mig att jag ska åka Utan Bebis.
När jag skriver packningslista börjar jag skriva upp ersättning och nappar. När jag letar rena kläder till Emmy i torktumlaren slänger jag med Majkens kläder. När jag går förbi diskmaskinen tycker jag att det är bra att det finns diskade nappflaskor.
Det är som att hon har blivit en fastväxt del på mig. Jag har alltså svårt att inse att jag inte ska dra med henne som vanligt. Det är tydligen OTÄNKBART. Jag har blivit en sån där förälder som känner sig naken utan en bebis på höften. Eller som ser till att bebisen är välmatchad och snygg men själv hasar omkring i mysbyxor och urtvättade t-shirts.
Så egentligen borde jag dra på mig en kort kjol, tjockt med eyeliner och ett snyggt läppstift* när jag drar iväg imorgon. Om jag hade haft några kjolar jag kommer i, det vill säga.
*(Ja, uppenbarligen är min uppfattning om motsatsen till tråkig småbarnsmorsa att klä mig som en streetwalker, men må så vara. Roligare än mysbyxor i alla fall.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar