Det blev inget bråk på föräldramötet, så jag behövde inte oroa mig. För ni kanske inte visste det, men jag är sjukt konflikträdd. Alltså sjukt konflikträdd. Det innebär inte att jag inte säger ifrån när något är fel, för civilkurage har jag, men jag får typ hjärtklappning och blodsmak i munnen då.
Jag är så konflikträdd att när det kom några kommentarer som sa att man inte alls ska ta bort lappen på iittala-vaser så fick jag typ ont i magen och bara "jag är värdelös och har fel". Sen kom jag på att jag har rätt, men ändå. Ångesten!
Så det är därför jag är så stöddig i skriftform. Det är lite som när den mobbade snubben har massor av vänner på World of Warcraft, man lever ut sina drömmar på nätet. Här är jag tuff. Typ. Förlåt, jag ska inte skriva typ så ofta. Men ändå: min generation var den första att börja använda detta ord vill jag minnas. Typ. Älskar typ. Vad sa man innan man började använda orden "typ", "liksom" och "ba"? Hur berättade man en historia då? Jag fattar inte. "Men eller hur" är också ett bra uttryck, dock inte lika livsnödvändigt som typ.
Var var jag? Jo! Föräldramötet! Det blev som sagt inget bråk alls, så jag kunde sitta där och känna mig snygg i sned tofs. Ni vet, en sån tofs som sitter liksom (säger ju att det är ett användbart ord!) bakom ena örat. Lite 80-tal, lite busigt. Mycket snyggt, tyckte jag idag. Det har dock ingen sagt till mig, så jag säger det själv nu. Jättesnyggt!
Ni får inget bildbevis, så ni kan inte säga emot mig.
Gud, ibland får jag såna här jävla mundiarréer, fast i bloggform, och kan inte sluta. Det inträffar oftast efter jag ätit socker, och idag har jag ätit två mycket små chokladbitar. Nu när jag lever nyttigt ger det mig värsta sockerchocken.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här pladdret, så jag gör det med två bilder. Vem är vem?
Edward Blom?
Adam Alsing?
(Och om ni inte har svarat på Den Mycket Viktiga Enkätfrågan i inlägget nedan så gör det nu också. Danke!)
3 kommentarer:
Den ene är i alla fall ingift släkt med mig. Och det är inte Adam Alsing.
Där ser man!
En kollega till mig berättade (till bådas vår glädje) att Magdalena Ribbing säger att man ska ta bort lapparna. Enda anledningen till att ha kvar dem är tydligen att man sparar föremålet med de fula små lapparna för att sälja dem - annars är det ju som att sitta med reklamgrejer, och hur hippt är det, liksom?
Skicka en kommentar