365 dagar om året.

Min syster har varit här i helgen. Efter en intensiv helg satte hon sig på tåget hem mot Uppsala och, antar jag, pustade ut. För det ÄR ju jobbigt att umgås med tre barn så intensivt en hel helg. Jag vet. Skillnaden är att jag, att vi föräldrar, inte kan sätta oss och pusta ut och åka hem.

Efter varje intensiv helg, resa, sommarlov, vecka, så ska lik förbannat mat planeras, handlas och lagas. Mjölk ska hällas upp i glas, utspilld mjölk ska torkas upp, kladdiga kläder ska tvättas. Tallrikar ska diskas, barn ska badas, hem ska städas, läxor ska läsas, och det slutar aldrig. Det finns ingen andningspaus, ingen respit. Inga dagar i lugn och ro, ingen tid utan allt det som bara är måste. Så är det för de flesta föräldrar idag. Det är få som har turen att ha hjälp med barnvakt i vardagen, de flesta av oss knatar på varje dag varje vecka varje månad året runt tills barnen är vuxna och flyttar hemifrån.

Och när man tänker på det, på vilket sisyfosarbete det ibland kan vara (om än, självklart!, ett trevligt och givande och underbart sådant för det mesta), så blir debatten om vem som är en bra förälder ännu mer absurd.

Jaha, du bar ditt barn i bärsele istället för bärsjal det första året? Jaså, du ger din unge burkmat? Ojdå, får han spela tv-spel alla kvällar i veckan? Menar du att dina barn inte har några fritidsintressen vid fyra års ålder? Hur mycket socker äter de på helgerna egentligen? Lagar ni inte all mat från grunden - vi köper bara ekologiska råvaror minsann?!

Vi pratar om nära tjugo års omhändertagande här, vad fan spelar det för roll? Egentligen? Alla dessa detaljer, alla dessa krav, allt detta fördömande, när de flesta egentligen bara försöker få vardagen att gå runt.

Jag menar, tänk själva på allt ni gör. På allt vi gör. Varje vardag, bara det är ett ekorrhjul för det mesta. Lägg sedan på trotsåldrar, sjukdomar och allt annat som drabbar en i livet, förälder eller ej. Vad spelar, egentligen, några besök på ett snabbmatsställe för roll?