Jag är krasslig. Jag fryser. Jag har ont i näsan och i huvudet och i halsen. Ja men ni vet, sådär småkrasslig som man är innan man blir sjuk på riktigt. Eller så blir det inget av det, utan det här ynkliga var allt som blev.
I alla fall så tänkte jag vara smart och leja bort barnen. Så de ringde till vänner och frågade om de kunde leka och javisst! Självklart ska vi leka! Men kan vi vara hos dig?
Så nu sitter jag här med fyra ungar som leker och en bebis som är förtvivlad över att hon inte får vara med och leka. Det är inte så lugnt och stilla som jag hade önskat. Jag hade liksom sett en dag i soffan under en filt framför någon slemmig eftermiddagsfilm på någon obskyr kanal.
Istället får jag leta koppel till "hundar" och avvärja småtjafs och så hela hela hela tiden hämta Majken som står utanför ungarnas rum och hänger, i förhoppning om att de ska glömma att stänga dörren så hon kan smita in.
Inte alls vilsamt. Men ungarna har ju kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar