Apropå dålig sömn.

Tänk dig att du är ett barn. Tänk dig att du sover. Tänk dig att du drömmer en mardröm om en otäck mumie som jagar dig och vill äta upp dig. Så vaknar du. Du skriker efter mamma eller pappa. Du är livrädd och gömmer dig under täcket och gråter. Var är mamma eller pappa? Kommer ingen snart?

Så hör du steg. Någon kommer! Äntligen! Mamma sätter sig vid din säng och frågar vad som är fel, och du berättar om mumien. Och vad händer? Mamma blir rädd och ser sig omkring. Mamma frågar dig saker: hur såg mumien ut? Varifrån kom den? Hur betedde den sig? Vart försvann den? Sa den något?

Tror du att du som barn skulle känna dig lugnad då? Skulle du kunna somna om i förvissningen om att det inte finns några mumier? Eller skulle du vara räddare än någonsin, för om mamma och pappa blir rädda finns det ju något att bli rädd för på riktigt?

Vuxna människor som tror på spöken utsätter sina barn för precis det här. De ser inte mardrömmar, de tror att deras barn är "mediala". De försöker inte trösta, de blir själva illa berörda. De försöker inte lösa problemet med mardrömmar, de försöker lösa "problemet" med spöken i huset.

Vuxna människor som tror på spöken. DET är svårt att tro på att det finns, men tyvärr.
Det är ingen mardröm.