Som erfaren förälder med tre barn står jag ibland och ser på när lite mer oerfarna föräldrar gör bort sig med sina barn. Jag ser fällan, hinner inte varna, och sedan kan jag bara lägga huvudet lite på sned av medlidande och tänka att de får skylla sig själva. Jag kan ju faktiskt inte vara en personlig mentor till alla föräldrar jag stöter på. Jag förstår att det skulle vara uppskattat, ibland till och med nödvändigt, men jag hinner inte.
Men jag har tänkt som så att jag ju kan dela med mig lite av min visdom här på bloggen. Så att inte all den här kunskapen enbart kommer mig själv, och mina barn, till nytta. Bra va? Då börjar vi!
Lektion ett: mutan
Nybörjarföräldrar gör alltid samma misstag: de drar fram mutan för fort. Nervöst och hastigt hasplar de ur sig "du får glass om du följer med och handlar", och genast förstår barnet att det finns ett förhandlingsutrymme. Varför skulle de annars bli erbjudna en belöning sådär rakt upp och ner? Och de säger nej, trots glassen. (Om de inte är typ två år och inte fattar nåt, men att vara förälder till en tvååring är ju inte precis krångligt.) Så står föräldern där med sin muta och förstår nada. Vad hände?
Jo: du måste först tala om problemet. I det här fallet kan vi ta... helt hypotetiskt nu... att föräldern inte vill låta barnen ta med kompisar hem från skolan av olika anledningar. Kanske vill hen mysa med barnen? Kanske har hen ont i huvudet? Kanske vill hon ha lugn och ro att läsa ut Hungerspelen? Vem vet, it's all hypothetical. Säger vi.
Ja, först måste då denna fiktiva förälder presentera för de fiktiva barnen att idag blir det ingen kompislek. Sen måste föräldern vänta ut utbrottet. Det är här många föräldrar gör sitt misstag och springer in med sin muta. GÖR INTE DET! Vänta. Kommer mutan in nu kommer barnet förkasta den och säga "jag vill ÄNDÅ" och då har man som förälder tappat sitt trumfkort.
Sedan står föräldern fast vid sitt beslut. Det är inte förhandlingsbart. Inga kompisar med hem idag. Vänta ett tag till på den efterföljande reaktionen. Sedan, med stor finess och lagom nonchalans, smygs mutan in som av en händelse. Till exempel kanske föräldern lätt säger "skynda dig att ta dina kläder nu, för jag tänkte att vi skulle hinna göra chokladbollar innan maten". Återigen ett helt hypotetiskt exempel, för den fiktiva föräldern kanske var sugen på lite chokladbollar till Hungerspelen. Och då, DÅ kommer barnen att lyssna. För då har besvikelsen redan lagt sig. Då har de redan tagit in att det blir ingen kompis med hem och att föräldern har bestämt sig. Men det där med chokladbollar låter ändå rätt bra, så visst! Vi åker hem!
Lyckliga barn och en lycklig förälder. Varsågoda. Jag vet att ni älskar mig.
En brasklapp: detta fungerar inte ifall barnet är i sexårstrotsen som kan inträffa någon gång mellan 5-7 år. Om barnet är i sexårstrotsen gäller inga andra regler än denna: försök överlev denna helvetsperiod.
I nästa kapitel av Ellens föräldraskola tar vi upp hur man hanterar barnens ohyfsade kompisar. Kommentarsfältet här nedan är öppet för förslag på lektioner ni behöver eller efterfrågar. Var inte blyga, vi vet ju alla att inte alla föräldrar kan vara som jag!
9 kommentarer:
Haha, det här ska jag baskemig spara tills den dagen jag får ungar.
Vilken bra skola, mer sånt!
Ser fram emot kursen att hantera ohyfsade ungar mina barn tycker om och vill umgås med.
Ja! Bra! Tack!
Men du - är det inte dags att skriva om presentationstexten nu? Majken är väl ingen bebis längre...
Jag tyckte inte det lät så bra. Varför muta barnet överhuvudtaget? Har du sagt nej så är det nej.
Anonym
Mutor är helt fantastiskt om man inte använder dem för ofta och i fel sammanhang.
Här kan ett nej vara förhandlingsbart, här kan ett nej ändras till ett ja inklusive en ursäkt från mig men ett nej kan såklart också vara ett bestämt nej. Dock tycker jag att det är viktigt att motivera sitt nej både för sin egen och barnets skull. Att man inte orkar tycker jag är en helt okej motivering. Den kör både jag och dottern med. :)
Wow Anonym. Är det inte jobbigt att gå igenom livet med sån total brist på läsförståelse?
Ja det där har man ju lärt sig. Förmodligen beror det på att man som mindre rutinerad till varje pris vill undvika konflikt och liksom kastar in trumfen för tidigt.
Och föräldrar som liksom tror att dom måste uppfylla barnens alla önskningar gör mig galen. Det är klart att barn VILL ha/göra en massa saker. Hela godisaffären tex. Eller bada i coca cola. Eller sova över hos bästisen en hel vecka. Men det betyder inte att man måste ge dom det eller säga ja. Ändå hör jag runt om osäkra "njaa... jaaa, kanske" och vips uppfattar ungen osäkerheten och går till full tjatattack.
Jag gillar Juuls råd om att faktiskt sätta gränser för sig själv istället och inte för barnet, som Jenny i Malmö skrev, att det faktiskt är ok att säga "JAG orkar inte idag, du får ta hem kompis en annan dag. Idag behöver jag ha lite lugn och ro." Det accepteras faktiskt, och mycket lättare än om man försöker använda argument som gäller barnet.
Ja, ja, ja! Det här var baske mig det enskilt bästa å mest användbara blogginlägg jag läst under 2012. Nog för att det ännu inte går att resonera med ettårscheetahn men på sikt kommer det här bli ovärderligt. MER i den här serien. Det är med föräldraskolan du kommer bli världsberömd å rik. Folk kommer bränna Wahlgrens Barnabok på bål när de har dina tips istället. MER!
Skicka en kommentar