För inte för att tatueringar i sig är fula eller trashiga, det är bara det att väldigt många är det. Och eftersom det (vilket ni ju alla har märkt) är mycket viktigt för mig att uppfattas som en kunnig, beläst och klok akademiker känns min tatuering lite besvärande. För även om tatueringar självklart finns på individer i alla samhällsgrupper är det ju knappast som att man på disputationsfesterna runt om i landet jämför gaddningar. På samma sätt som klientelet på Nettans bjutizhop kanske inte citerar Boye i behandlingsstolarna. Och ja, det är viktigt för mig att uppfattas som tillhörande den första gruppen snarare än den andra.
Dessutom handlar det mer om själva SORTENS tatuering (samt placeringen) än att jag har bläck på kroppen per se. Någon indiecool liten krumelur med uppenbar innebörd enbart för de som är som jag hade jag inte skämts för. Eller en vacker liten svala som bara min älskade pojke med den fjuniga nacken kunde hitta. Eller jo, det hade jag nog skämts för. I alla fall om jag gjort den för det syftet.
Så det är väl inte så mycket trashet som stör mig, utan bristen på smak. Det är inte ens medvetet trashigt heller, inte ett dugg ironiskt och det refererar inte till någon slags popkultur eller någonting. Min tatuering är helt enkelt bara vad Ellen 18 år tyckte var snyggt.
Ja, men guuud. Sluta tjata någon gång och visa oss då? Ja. Här. Min tramp stamp:
.JPG)
(Är jag inte HÄRLIG? Bjuder jag inte på mig själv? Är jag inte en underbar och härlig person som alla borde träffa osv osv?)
Nu kan ju den uppmärksamme, eller bara den med ögon, notera att stjärnorna inte är proportionerliga. Att den är sned beror på hur jag står, men ni ser ju. Det är lite ojämna avstånd och storlekar. Och det, kära vänner, beror på att Ellen 18 år ritade tatueringen i word själv och kanske inte hade stenkoll på sånt där med proportioner och jämnhet och sånt. Det har inte Ellen 28 år heller, men det är en annan sak.
Så, det var min tatuering. Ångrar jag mig? Nej, faktiskt inte. För att ångra mig behöver jag tänka på den, märka av den. Men eftersom jag för 10 år sedan resonerade som så att "jag vill ha tatueringen på ett ställe där jag kan välja att dölja den i hela mitt liv om jag vill" sitter den på ett ställe jag ju aldrig ser.
Och det är inte det att jag tycker att den är ful heller, det handlar mer om att den inte passar in i den bild jag har, eller vill ha, av mig själv.
Nåja, at least it's not a kinesiskt tecken!
12 kommentarer:
Min tre år yngre bror hindrade mig runt tjugo från att göra en tribal! I efterhand är jag nog glad att jag valde att lyssna på honom
Precis så skabbig som alla tatueringar är.
Jag tyckte att den var ganska fin. Inte så att jag vill göra en, men jag hade absolut inte skämts för den!
Alltså, den sista meningen säger allt. :-)
Jag älskar min tatuering. Inte för vad den föreställer eller stället den sitter på, utan på grund av anledningen till att den finns där.
Och så är jag jättesugen på en till, men får inte riktigt ihop den. Eller pengar till den.
Du ska inte sätta några pengar på att det inte jämförs tatueringar på disputationsfester. Jag har visat upp min på flera (den sitter på överarmen), och flera av mina dåvarande meddoktorander hade också synliga tatueringar.
Det som skiljer en grupp akademiker från motsvarande grupp icke-akademiker är att de kan prata i timatal om imperfektens utbredning i romanska språk. Inte om de har tatueringar eller ej.
Malinka - nej men det är väl klart att det inte går att särskilja sådär? Men det ÄR vanligare med tatueringar bland outbildade än vice versa. Jag läste någon undersökning som visade att oddsen för tatueringar blev högre och högre för varje termin på högskolan. Också en rätt skämtsam undersökning, så klart, men fördomar grundas ju i något.
Och som sagt: det är ju mest placeringen som är trashig, mer än själva tatueringen.
Malin, implicerar du att jag inte är akademiker?
jag kanske ska betta på de där oddsen? tänker nämligen ge mej själv två feta tatueringar i examenspresent när jag avslutat t10. skulle kanske t o m gå med vinst då!
ÄLSKAR kombinationen tramp stamp i förgrunden, Frank i bakgrunden!!
"jag vill ha tatueringen på ett ställe där jag kan välja att dölja den i hela mitt liv om jag vill" sitter den på ett ställe jag ju aldrig ser.
Jag är precis tvärtom. Vad är tanken med tatueringar om man inte vill visa upp dom? Nu är min första tatuering ungefär fulast i universum och jag har ännu inte hittat ett vettigt motiv till att tatuera över. Men de övriga är, även om de kanske inte är aktuella just nu, en liten reminder om vem jag var när jag tatuerade mig.
Och precis som du så tycker jag att tatueringar ska återspegla ens personlighet. Därför kommer jag aldrig tatuera in rosor, cupcakes eller annat opersonligt. Däremot har jag en Kalevala-ryggtavla som är långt ifrån färdig, småfinsk litteraturvetare som jag är...
Tack! Eller vad man nu säger. "Jag visste väl att du skulle skriva bra om det här" låter ju inte klokt, så det kanske jag inte borde skriva.
Men intressant och bra. Och jag tycker det var urcharmigt med de ojämna stjärnorna (en ojämnhet jag först inte la märke till, men så sitter jag ju på jobbet också,där jag inte riktigt kan sitta och närgranska bilder på folks ryggslut.
Risken att ändra sig är nog en av anledningarna till min aversion mot tatueringar. Man skulle ju kunna säga att det gör mig till en lite väl ängslig person. Som att det jag bestämmer idag omöjligt kan duga imorgon. Heja dig som inte är så ängslig.
Fast Anna A - jag är ju ängslig ju. Kring hur jag uppfattas. ;-)
Vad kul att höra om era tankar om tatueringar!
Skicka en kommentar