Hon tillbringade dagen med att krypa igenom en tygtunnel samtidigt som hon sjöng "Heja heja heja" för sig självl, hon ropade "tada!" när hon kom ut på andra sidan av tunneln (!) och hon sprang runt som sin mor på en klänningsrea för att titta, känna och prova allt hon såg.
Med andra ord var hon mycket mycket nöjd med dagen.
Jag ägnade samma tid åt att känna mig sviken, övergiven och ensam. För alltså, min BEBIS! Ska hon bara ha kul där nu? Springa runt och få KOMPISAR och sånt? Inte bara vara vår lilla unge utan faktiskt ha ett liv borta från oss? Sånt ohyfs!
Självklart är jag ju nöjd med att hon är aplycklig över att få börja förskolan, men hon kunde väl säga något om att hon ju alltid kommer älska mig mest av allt i hela världen, vad som än händer? Förvisso kan ju det vara lite höga krav att ställa på en unge som främst springer omkring och säger "ala ää GÅ!" (klara färdiga gå) till sig själv så fort hon ska gå någonstans. Men utan höga krav kommer ungarna ingenstans i livet heller, det säger kinesmorsan i USA i alla fall.
Summering: Majken är nöjd. Jag är nöjd men känner mig oälskad nu när till och med min yngsta har ett liv utanför min omsorg. Ska nu pierca mig och enbart börja använda tacky hårdrockskläder för att föryngra mig.
*(HATAR när folk gör så. Skriv "nästan ett och ett halvt år" eller liknande istället. Vem fan har koll på hur mycket 17 månader är ändå?)
4 kommentarer:
Ja, sen luktar de ostmacka och gammal fil. Så luktar det på typ alla förskolor inklusive den jag gick på för sisådär 30 år sen :-D Snacka om flash back när jag klev in på dotterns första förskola och insåg att lukten är samma som när jag gick, haha.
Vår lille minsting har börjat sin inskolning idag (han är 21 månader;-) ). Känner så oerhört mycket igen mig i det du skriver!
Min yngste är 2,5 år och det är nog först nu jag börjar inse att jag inte har någon bebis längre. Jag måste ha levt i förnekelse ett tag, vägrat att inse faktum.
Jag börjar förstå fl-mammorna som bestämt hävdar att barn inte ska börja förskolan förrän tidigast vid tre år. Nej, klart att ungen inte ska ha något liv som inte jag är delaktig i, älska någon annan än mig! Men så inser jag att jag har blivit min egen mamma, och att jag om tio år kommer att rota igenom hennes rum för att tjuvläsa hennes dagbok (ja, eller hitta blogglösenordet, då, då, eller vad som nu är trendigt då). Och då vill jag gå och skjuta mig.
Skicka en kommentar