Autentisk konversation. Sorgligt nog.

Jag och min man:

- Det dåliga med att jobba hemifrån är att jag börjar klä upp mig orimligt mycket så fort jag åker hemifrån.
- Tänker du på imorgon?
- Ja! Jag planerar min outfit i huvudet nu.
- Okej, det är faktiskt SJUKT sorgligt.
- Jag vet?!
- Vad ska du ha på dig då när du åker och handlar?
- Handlar? Nej, jag har ju en fikadejt imorgon!
- Jaha, jag trodde du klädde upp dig för att åka och handla!
- Nej, så långt har jag inte sjunkit...
- ...
- ... än.

Visst är det sorgligt? Det är tur att det här inte är en blogg som har kategorin "dagens outfit", för den hade bara uppdaterats några få gånger i månaden då. Och ännu mer tur är det att den här bloggen inte bygger på att jag ska posera i fina kläder, eftersom alla mina outfitbilder innehåller exakt samma sak: en hand i midjan, en blick rakt in i telefonen och en zombielook. Tyra skulle spöa skiten ur mig!

Wow, vad avslappnad och naturlig du ser ut. Sa ingen person någonsin.
Det är som att befinna sig i limbo det här. Vara alldeles för obekväm och självmedveten för att kunna posera normalt utan att se förstoppad ut, men samtidigt verkligen trängta efter kompislikes på instagram. Ack ve, ack ve. Den trettioårskrisen kom tidigt.