För att vara gummsjuk hatar jag män ovanligt mycket. 99% av alla riktigt stora idioter är män. Det finns liksom inte mycket att tillägga där.
Och då förstår jag inte varför man som man (!) hävdar att det är biologiskt. VILL man erkänna att de maktmänniskor som företräder ens kön, med några få undantag, är komplett tappade bakom en vagn? Är det inte lättare att liksom konstatera någonstans att hej, javisst är det så att det är vi som startar krig, våldtar, dödar och slår, rånar, miljöförstör, stenar, skändar, hotar och spränger. Det är vi. Männen. Men vet ni vad, det beror liksom på att vi har makten, inte på vår genetik. Det beror inte på att vi är födda såna, vi bara blir det. Hjälp oss sluta, eller slåss mot oss för att vi ska sluta. Men tro inte att det är oföränderligt.
Det känns som att skjuta sig själv i foten något enormt att hävda att all denna massiva äckliga idioti är huggen i sten. Att man föds till idiot. Att man som man accepterar att ens kollektiva roll ska vara Dum I Huvudet. Varför vill man nedvärdera sig själv så?
Mannen är inte en biologisk olycka. Han, Mannen, är mer som ett misslyckat experiment i ett labb. Men det går att rätta till, som tur är. Om vi inte låtsas att det förrymda experimentet med tre ben, förståndshandikapp och ett öga i bakhuvudet är normen och idealet.
8 kommentarer:
Jag anser att det är dåliga beteenden vi ska åtgärda/straffa och inte kön. Att det nu slumpar sig så att 99% av allt skit som mänskligheten ställer till med utförs av män är onekligen en besvärande omständighet men icke desto mindre ska fokus ligga på beteendet. Först då kan något konkret åstadkommas. Jämför med de som kritiserar hudfärg, invandrare, muslimer eller likande.
Bo Molander - jag har väl inte sagt något annorlunda heller? Jag säger ju precis exakt det. Män gör inte så för att de har snopp och är födda som män. De gör så för att de har makt. Det har inget med deras kön att göra.
Det är när man hävdar att det är en biologisk följd det blir konstigt. Det är ju då man gör samma sak som att säga att alla invandrare är kriminella eller liknande.
det är väl en klassisk frågeställning, sysslade mycket med den när jag pluggade feminism and international relations. är det makten som ger dessa attribut som vi klassiskt ansett manliga och att vi ser de som typiskt manliga då männen allt som oftast besitter makten ELLER är det själva systemet som premierar dessa attribut och egenskaper (manliga) just därför att systemet är skapat av män.
Burgschki - ja, gud hönan och ägget. Men att makt ger korrumption och missbrukande av nämnda makt är så vanvettigt enkelt att se. Se bara på kvinnor som slår barn, trots att de inte slår någon vuxen. Eller män som slår kvinnor men inte andra män. Eller eller eller i all evinnerlighet.
Ja.
Och jag hatar också män (trots att jag är gumsjuk) i den mån att när en man gör något fel så är det just för han är man och alla män är sådana.
Alltså, elefanten i rummet.
Poängen ligger ju i att peka ut att den minsta gemensamma nämnaren för allt detta svineri av olika slag, är det begås av män. För det är ju i bilden av manlighet som förmedlas och hur den påverkar pojkar som problemet ligger.
Påstår vi att det är enskilda beteenden hamnar man i en helt annat diskussion, och löser därmed aldrig problemet.
Problemet med att peka ut män (som tex Gudrun gjorde i talibantalet) är män (och kvinnor) blir extremt defensiva och känner ett behov att försvara sig, och så diskussionen inte att föra ändå.
Hela tiden detta jävla tassande på tårna för att män inte ska känna sig kränkta, inte ansatta, inte hotade, allt för att få män att ens prata om saken. Och då kallar man det för ett "beteende" och försöker hitta andra förklaringsmodeller till orsaken.
Stephan Mendel-Enk skrev en fantastiskt intressant reportage som gavs ut som bok "Med uppenbar känsla för stil" där han undersökte och infiltrerade huliganism. Och fann - tadaa - att den enda gemensamma nämnaren var varken klass, uppväxtförhållanden, kultur - utan att dom alla var män. Och när han började prata om just det blev det ramaskri.
Om boken:
I mediedebatten efter huliganmordet på Tony Deogan var analysen tydlig: Huliganerna var våldsfixerade dårar som drevs av hat och hade värderingar som kraftigt avvek från det övriga samhällets. Men när journalisten Stephan Mendel-Enk intervjuade några av de mest ökända huliganerna fann han dem vara en så brokig samling att medias alla försök till generella omdömen föll platt. Det fanns bara en sak som de hade gemensamt, men den diskuterats aldrig: De var alla män.
Behärska dig, var lojal mot gruppen, offra dig för något större och viktigare än du själv. Den interna hierarkin. Den stenhårda uppdelningen mellan offentligt och privat jag. Föraktet för svaghet.
Samma logik, samma ideal som formade Firman kände han igen från andra sammanhang: från sin egen uppväxt, kompisar och skolan. Från de mansdominerade tidningsredaktioner han jobbat. Från filmer, tidningar, tv-serier och böcker med män som målgrupp.
Med uppenbar känsla för stil är ett reportage om manlighet. Det handlar om hur våldet i samhället hänger ihop med den bild av manlighet som formar pojkar.
Läs också "Prins Charles känsla" av Liv Strömqvist.
Skicka en kommentar