Jo, jag vet att jag har sagt att jag absolut inte vill ha fler barn och aldrig mer osv osv. Och jag håller fast vid det, förutom att... de är ju så SÖTA!? Jag fattar inte hur man ska kunna känna att "det här är det sista", så man måste väl bara helt enkelt säga det? Och det har vi gjort.
För hur mycket jag än kan längta efter en liten bebis som snusar på bröstet så vill jag inte vara gravid igen, jag vill inte börja om med allt igen och jag längtar lika mycket efter mer fritid, mindre stök och kladd och skrik och krångel.
Och tre barn, herregud. Det är ju ett helt gäng liksom. Jag vill inte bli familjen med alldeles för många barn, och om man skaffar fyra så kan man ju lika gärna skaffa fem, sex eller sju, för man har ju redan spräckt normen och måste ändå köpa en megastor bil och så vidare. Inget för oss.
Jag lägger all min längtan efter bebisgos på min syster istället. Någon dag kommer mitt syskonbarn bli ihjälkramat av en alldeles för entusiastisk moster. Tills dess tittar jag på den här videon med Majken så fort tanken "det vore ju mysigt med en bebis till någon gång" visar sitt fula tryne. Samt bokar tid för sterilisering.
11 kommentarer:
Jag fattar väl inte heller hur man kan känna med säkerhet att ett barn är det sista, men jag fattar inte heller hur man känner att familjen "inte är komplett".
Jag är helt med på att man längtar efter barn, efter att leva med barn, och jag är med på att man tycker att man vill ha mer än ett, oavsett om det är av logiska skäl eller för att man har en bild framför sig av hur ens familj ska se ut, men att man kan ha två barn och känna att något saknas? Nä, jag fattar inte.
Och jag hade varit mycket mer intresserad av att få ett barn till om jag kunde få en ettåring. Alltså, bebisar är ju gosiga och så, men inte lika gosiga (eller söta eller roliga eller underbara) som en ettåring, som i sin tur inte alls är lika gosig, söt, rolig eller underbar som en tvååring. Jag gosar gärna med andras bebisar en liten stund, men är noll sugen på en pyttig en igen... Är det något fel på mig, tro?
hon är ju bara föööör söt!
Nämen! Gullegullegullegull!
Jag var sådär dödssäker. Det är verkligen inte bara som jag säger, jag har ju till och med skrivit om det, flera gånger. Jag visste att jag bara skulle ha ett barn, jag kände det liksom i hela kroppen.
Det var absolut otänkbart med ännu ett barn och så kändes det i sex år. Sedan bara PANG! Lika starkt som jag verkligen känt att jag inte ville ha fler barn längtade jag plötsligt efter en till.
Och den längtan gick verkligen inte att rationalisera bort eller tänka bort eller ignorera, den var så extremt påtaglig att det ibland kändes som att det var någon annans känslor för det var så absurt att jag liksom kunde ligga och gråta av längtan.
Ett sug eller en liten tanke kan man nog hantera och lära sig leva med, men om man verkligen längtar förstår jag inte hur man kan gå vidare.
Jag är mer fascinerad över det omvända.
Hur övertalar man sig själv att skaffa fler barn när livet precis börjat bli lite enklare och man sover på nätterna igen?
Jag är sjukt nöjd över att lyckats få två, och överleva det, samt vara ute på andra sidan nu när dom blivit lite äldre. Det hade krävts en överjordisk uppenbarelse för att få mig gravid igen.
För det här med att bebisar är så söta... Det är ju en ultrakort tid av ett barns liv som dom är spädisar.
Dessutom är jag som presens fast värre: om barn kom som färdiga treåringar, blöjfria och vagnfria, så kanske kanske. Haha. Nä. Jag är klar.
Men jag älskar att ha barn. Det är, i princip, meningen med mitt liv. Jag älskar när de är nyfödda och ligger som en groda på magen. Jag älskar när de är två månader och börjar jollra. När de är tre-fyra månader och skrattar åt allt. När de är ett halvår och upptäcker att de kan lära sig saker. När de är knubbiga och nästan ett år och glada och härliga och med skinande uppsyn. När de är ett år och börjar tulta framåt. När de är som Majken; pratar och är knäppa och så vansinnigt roliga. När de är två år och pratar mer och är galna. När de börjar fundera och filosofera, när de säger jag älskar dig, när de vill läsa sagor, när de lär sig cykla, när de får intressen, när de vill gosa in sig i famnen.
Jag älskar det så vanvettigt mycket. Det är 10% jobb och 90% härligt. Det är så otroligt underbart att ha barn. Och varje barn ger ännu en möjlighet att få uppleva allt det där.
Så nej, jag vill inte ha fler barn. Tre räcker absolut. Men jag kommer alltid lockas av tanken på ett barn till, därav måste vi bestämma oss för att det är klart det räcker. Annars skulle vi sitta där med nio barn till slut. Och jag värderar ju friheten och egentiden och möjligheten att göra saker jättehögt också, det är bara det att egentid är inte lika gullig och gosig som en liten ettåring.
Tror inte att ni inte älskar att ha barn. Lät himla fel där i början.
Fler än två barn har jag aldrig haft någon önskan att ha. Länge ville jag inte ha barn alls men så träffade jag rätt man och passerade 30-strecket och plötsligt förstod jag hur det känns när den biologiska klockan tickar.
När jag väntade andra barnet kände jag tydligt att det var sista gången jag var gravid och när O var född vidtog jag åtgärder för att se till att det förblir så.
Just nu har jag två kollegor som är gravida och då minns jag det som var härligt med graviditeterna och spädbarnstiden. Jag blir nostalgisk men jag har ingen riktig önskan att få uppleva det igen.
Jag förstår PRECIS vad du menar. Jag har två och är sjukt tacksam för att dom är friska. Livrädd för att på ett sjukt el funktionshindrat barn. CP, Downs, autism el nåt. Skulle inte orka. Vågar nog inte chansa en gång till, det är ju psykisk terror att vara gravid och inte veta hur det ska gå. Men jag kan ändå känna den där längtan ibland.. Och så är jag emot ojämna tal också.. Då måste jag ju har fyra barn ju. Tre blir knas, en utanför liksom (ja ja, jag vet att jag har en störning).
Äh, det är väl fullständigt normalt, sofie!
Vi har hela tiden sagt 1 eller 3. Och orka tre? Näää...
Att när man knappt är torr bakom öronen besluta sig för ett irreversibelt ingrepp med argumentet att annars kommer jag att vilja ha fler tycker inte jag verkar speciellt genomtänkt! Bestämma sig kan man ändå!
Men det är klart jag inte tänker sterilisera mig. Å andra sidan tycker jag det är rätt nedlåtande att påstå att man inte kan veta vad man vill för att man är relativt ung.
Skicka en kommentar