Jag har så enormt svårt att förstå varför folk menar att man ska jobba på förhållandet i alla väder och alla kriser, så länge det inte handlar om någon slags otrohet. Jag förstår verkligen inte. Det är en sån dubbelmoral i den allmänna diskussionen kring detta: kämpa till döds för ditt förhållande, så länge din partner inte rört någon annan. Då är det yxan som ska fram och kläder som ska brännas.
Jag kan väl inte vara ensam om att tycka att det finns vanvettigt många fler saker att skiljas för än just fysisk otrohet? Vad dessa saker kan vara varierar ju så klart från person till person, men jag fattar bara inte hur man kan tycka att svek och elakheter är förlåtbart så länge man inte råkar göra något som räknas till otrohet?
Ifall min man fått ett jobberbjudande som verkligen sätter mig och barnen i skiten och väljer att ta det jobbet bakom min rygg trots att vi tillsammans kommit överens om att han ska tacka nej, då tycker jag det är jävligt mycket värre än att råka hångla upp en kollega på en julfest. Nu är väl det rätt lätt att säga eftersom han främst jobbar med män i 50-årsåldern, men ändå.
Om han i ett bråk skulle slå sönder den gamla radion jag ärvde från morfar och skattar som en av mina käraste ägodelar skulle det vara elakare och mer sårande än om han sexchattat med andra kvinnor. Skulle han börja vara grym mot våra barn och behandla dem illa skulle jag visa honom dörren, medan ett engångsligg knappast skulle vara värt att dela familjen för.
Faktum är ju att folk tycker att det mesta ska gå att förlåta. Jobba på förhållandet, gå i parterapi och se till att din partner faktiskt känner sig älskad nog att sluta bete sig som en idiot. Kämpa! Ja, förutom vid otrohet. Går ej att förlåta! Döda!
Jag förstår inte varför saker som grundas på ilska, avsky, hat, förakt, elakhet eller själviskhet ska vara värre än något som grundas på åtrå, dumhet, fylla eller kärlek. Jag gör inte det.
Gör ni?
6 kommentarer:
fast tycker folk verkligen så?
det är inte riktigt min bild - sen kan man diskutera graden av svek för hur full man än är så minns man väl vem man brukar dela säng med och det där att bara "råka" för att man är full ger jag inte mycket för.
Anonym - jag upplever att folk tycker så. Sedan kan det ju självklart bero på vilka man pratar med och liknande, men om jag ser till vad jag läser på nätet, i tidningar/facebook/twitter och liknande så tycker jag det är den allmänna uppfattningen.
Råka och råka, men det är inte planerat och inte gjort just FÖR ATT såra, vilket mycket annat man förlåter är.
Nej, jag håller med.
Ett utslag måhända av den västerländska heliga monogamin?
Jag upplever också att folk tycker så, men jag upplever det främst från människor som aldrig varit med om otrohet. Jag har blivit bedragen och ja, det var tufft och onödigt men det var liksom inte hela världen. Jag har blivit sviken på långt värre sätt.
Men det får man inte heller säga. För då är man svag och saknar respekt gentemot sig själv...
Var kommer det här ifrån?
Har nån av er varit otrogen?
Anonym - det är helt omöjligt att skriva om saker som inte har en direkt koppling till saker som sker i ens privatliv?
Jag bara stör mig på saker. Trodde det var rätt uppenbart.
Skicka en kommentar