måndag 26 augusti 2013

Vad du är söt, min kära lilla ponny!

Jag har blivit ponnymamma. Igen. Noa red ju några lektioner för några år sedan, men han tröttnade rätt fort. Nu är det Emmys tur och med tanke på hur absurt lycklig hon är när hon är i stallet lär hon fortsätta ett tag. Och jag vet inte vem som är lyckligast: jag eller hon. 

Det är lätt att driva med människor, medelklassmorsor, som lever sig in i barnens intressen för mycket. Jag gör det själv. Men jag kan inte låta bli att drömma om att mina barn, de som vill, ska få samma härliga uppväxt med hästar som jag fick. Varma ponnyryggar, hopptävlingar, snabba galopper över stubbfält. Allt det som var det bästa med min barndom. 

Så jag börjar fundera på privatlektioner och hur gamla de måste vara för att ha egen häst (de måste kunna galoppera själva utan problem innan vi skaffar häst har min man bestämt) och ja, slutar Emmy rida kommer Majken få börja om hon så är tre år. 

Kul att jag direkt blivit en sån förälder jag själv älskar att håna. Men jag känner lite som så att: fuck yeah ponies! 


3 kommentarer:

Trollmamma sa...

Ponnymorsor ftw! (Även om islandshästar per definition inte är ponnies, men...)
Jag sa att jag aldrig med ska ha egen häst, det är bra nog att rida på ridskola o kanske va medryttare. O sen kom det ett litet yrväder och töltade iväg med både sans och förnuft. :)

Lillevi sa...

Haha, jag smög in bonusen på ridskola förra terminen och självklart fortsätter hon den här - och jag älskar att vara ponnymorsa! =)

Har stora planer för både henne och de andra två (varken mannen eller barnen vet om det än) med en av tre måste väl ändå vilja?

Så..jag sitter och letar gårdar med stallplats =P

LisaM sa...

Min (då) sjuåring till min (då) fyraåring: "Kolla, där är en sån där häst som mamma alltid vill att vi skall rida på".
Har inte lyckats snärja någon av dem än men sätter hoppet till minstingen (jämnårig med Majken). :)