Det är inte riktigt accepterat det här att vilja vinna till varje pris. Det är ju inte det. Man ska tycka att det är kul att bara vara med, att alla resultat är lika bra och att så länge man gör sitt bästa ska man vara nöjd.
Well.
Vi var ju på Boda Borg igår och det är lite som fångarna på fortet med olika rum med olika svårighetsgrader som man ska klara sig igenom. Och. Jag. Får. Psykbryt. Min jäkla familj provade en gång i ett rum, det gick inte bra så nähe, då skulle vi gå VIDARE helt plötsligt? Ge upp? Gå till ett nytt rum. Alltså vad fan? Man ger inte upp. Man försöker tills man gjort allt och då gör man lite till och då får man kanske till sist inse sig besegrad. Men nej, de lallade runt och tänkte inte efter och sabbade flera rum bara för att de inte ville vinna tillräckligt. Och okej, det var Noas födelsedag och vi skulle mest ha kul. Och okej, de är bara sex och nio år men ÄNDÅ! Är det så hemskt att vilja lyckas och vinna lite ibland?
Hade jag nöjt mig med att "så länge man försöker är det bra" hade jag fortfarande kunnat åka ungefär fem varv på rullskridskor. Inte hade jag lärt mig ett skit om jag inte hade gett mig fan på att bli bra. Nu har jag lång väg kvar innan jag blir BRA på roller derby, men jag är jävligt mycket bättre än vad jag hade varit om jag inte hade pushat mig själv något enormt.
Men sån får man ju inte vara. Det ska vara lite gullegull bara. Blä.
3 kommentarer:
Det här är intressant. Jag som totalt saknar tävlingsintresse har alltid upplevt att det är jag som är knäpp som inte bryr mig om ifall jag vinner och oftast inte förstår poängen i att tävla. Jag var tex mkt duktig på dressyr (alltså med häst) som tonåring men det "räknades" inte eftersom jag inte tävlade.
Okej, ja, när det gäller barn så tjatar alla om att det är viktigast att delta, inte vem som vinner. Men alla är ändå sjukt intresserade av om deras unge gjorde mål, hade alla rätt på provet, om ungens lag tog sig till final etc. Så jag har alltid trott att alla bara försöker maskera sin tävlingsinstinkt för att var schyssta mot de ungar som inte gör mål, har massor av fel på proven och förorar alla matcher. Väldigt spännande att du som verkar vara min raka motsats rörande vinnarinstinkt också upllever att andra betraktar dig som att du har fel.
Jag har också noll vinnarskalle och upplever också att det är jag som är udda, Anna.
Kanske är det så att ingen av de två polerna (extrem vinnarskalle och extremt ointresse av att vinna) är socialt acceptabelt? Kanske är det som vanligt mellanmjölk som gäller?
Skicka en kommentar