Håkan i mitt hjärta

(Disclaimer först: gud vad jag stör mig på att jag är ett sånt Håkanfan. Vill jag börja gråta av att en vit medelålders gubbe står på scen? NEJ. But I do. Är så pass stereotyp att hälften vore nog. Aja, man är vad man är. Här kommer nu en kärleksförklaring till Håkan Hellström.)

Igår var jag och såg livekonserten på Ullevi på bio. Den har ju filmats och gjorts till någon slags dokumentärfilm. Jag kom på (tack vare sms från en kompis) att den gick ungefär en halvtimme innan den skulle börja. Enda visningen jag hade chans att gå på, så jag avslutade snabbt allt på jobbet och slängde mig på cykeln. Och hann.

Sen satt jag där ensam i biomörkret och grät. För jag gör det med Håkan. Jag vet inte varför, men det är så mycket förknippat till allt som hör till hans musik. I alla fall de skivor som är min tonårstid.
Nu vill jag inte låta all "jag upptäckte det här bandet först så jag är ett äkta fan faktiskt", men när Håkan släppte sitt första album och sjöng om "vi är förlorare, vi två när vi var 17 år" - då var jag 17 år. Alla dessa låtar om olycklig kärlek och ungdomen är soundtracket till mina sena tonår.

Och vi älskade Håkan. Vi åkte till Stockholm, jag och min kompis Lisa, och vi stod i kö för att få singlar signerade och jag hade en tröja som jag hade gjort som det stod "förlorare 17 år" och Håkan sa "det är lugnt, det blir bättre". Och vi åkte till fucking jävla Huskvarna och bodde på vandrarhem med andra Håkanfans och stod i kö för spelningen och hängde vid staketet längst fram och blev pådansade av en påtänd snubbe och fick bli hjälpta över staketet innan vi svimmade och så stod vi där vid Håkans fötter och sjöng med.  Och vi åkte till Eskilstuna när det var rocktåget och sjöng med i alla låtar och fick autografer och bönade och bad att min mamma skulle vända bilen när hon hämtade oss och sa "Jaha, men jag känner ju ägaren där" när vi sa var efterfesten för bandet skulle vara.

Och så var det spelning i grannstaden och jag ringde in sjuk till jobbet för jag tänkte inte missa det. Så vi köpte tröjor med textrader och så stod vi längst fram och sjöng med. Och han var inte så jättestor då så det var inte så vansinnigt mycket folk ändå. Och sen bestämde jag mig för att jag vill träffa Håkan, så jag flirtade till mig ett backstagepass från en tonårig kille som var volontär. Och jag sa till vakten att min pappa jobbade bakom scen och att jag och min kompis bara skulle in för att säga en grej till honom. Och sen gick vi där och letade och så hittade vi Håkans lilla barack och han kom ut för att prata med oss och han var jättekort och jag var väldigt nära att säga "vad gula tänder du har". Och han kände igen oss från längst fram och frågade om våra tröjor, sa att han gillade dem. Och han undrade vilken som var vår favoritlåt. Och vi fick autografer. Och vi dog lite av att detta hände på riktigt.

Så när jag går på konsert nu, som i december förra året, då kan jag inte vara den som går och ställer mig med en öl i baren. Så jag skämtar lite om det med de jag går med, som jag inte känner så bra, och säger att jag kommer göra en fjortis och tränga mig längst fram. Så de skrattar lite och jag tänker att de inte förstår att jag menar allvar. Så när det börjar dra ihop sig ger jag mig in mot mitten där alla 17-åriga förlorare står. Så ser jag någon mer jag känner och vi står där och är alldeles för gamla egentligen för att trängas längst fram med tonåringar. Men det gör vi. Så vi sjunger med. Så vi dansar. Så vi gråter lite.

Så igår, när jag såg på filmen från Ullevi och ser en äldre kille i publiken längst fram - då relaterar jag. Han har nästan grått hår. Han är tre huvuden längre än alla småtjejer i sjömansklänningar. Men där står han och skriker och filmar och sjunger och gråter.

Och jag relaterar.
Så jag gråter lite i biomörkret.