fredag 1 oktober 2010

Så fint. Så sorgligt.

Nu har begravningen varit. Så jag har fasat för den här dagen, och nu är den över. Det gick bättre än väntat faktiskt. Självklart grät jag, självklart grät vi alla. Men det var vackert, personligt, fint och minnesvärt. En mängd släktingar jag nog aldrig har träffat, två barn som fullständigt bröt ihop efter avskedstagandet, snoriga näsdukar och vackra blommor.

Efter begravningskaffet åkte vi hem till mamma och åt pizza, tävlade i andhållning och provade att sitta i jägarsits. Lite sånt där man sysslar med när man är helt urlakad och utgråten, men ändå vill umgås med sina nära och kära.

Nu är klockan bara åtta och vi är hemma igen. Det är konstigt, kvällen har bara börjat men jag känner mig som om det vore mitt i natten. Men det känns skönt, att få ha lite vardag ändå. Trots att det är en så otroligt ovardaglig dag.

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Kram Ellen. Skönt att det gått "bra" ändå.

Unknown sa...

Jag läser din blogg, sida upp och sida ned. (Inte så bra på att följa sånt här.) Det är något vackert i hur någon dör medan nya generationer växer till. När min mormor dog så sa min mamma att hon lever vidare i oss. På något sätt är det kanske så. De som format oss är också en del av oss. Genom ditt liv och dina barn så lever din morfar vidare i dig. Roligt och sorgligt med en ny generation som tar över. Spännande med ett småsyskon till Noah och Emmy!

Mycket kärlek.
Hoppas vi ses framöver.
Kram.

/Albin