torsdag 31 maj 2012

*vanvettigt rädd för att göra någon ledsen*

Angående förra inlägget: alltså, jag gillar människorna här ute. Några av dem gillar jag riktigt mycket. Det var mest intressesfären jag blev lite trött på, inte personerna.

Så. Disclaimer över.

Jag älskar att bo på landet, men...

Vi var på fotbollsträning förut idag. Emmy sprang omkring i minishorts och fleecetröja, för hon är fyra år och helt jäkla pantad när det gäller hur man klär sig. Ungefär som en hipster. Hon hade varit så trendig på söder helt enkelt.

I alla fall så var det träning för de större barnen och mer lek för de mindre, som trots detta tröttnade efter ett tag och droppade av en efter en. För att gå till sin förälder eller leka lite på sidan av eller sura, vad vet jag.
Så en av mammorna säger typ "de var 16 stycken när de började..." och jag kontrar med "ungefär som i hungerspelen" och vet i samma sekund som jag säger det att referensen kommer flyga rakt över huvudet på dem. Att jag aldrig skulle kunna dissekera det störda i att Edward fucking GLITTRAR, att de tror att Girls är en låt av Madonna, om de ens vet det, och jag vet att de aldrig har loggat in på twitter. För det finns liksom inte i sinnesvärlden här ute. Inte med just dem, fast inte rent generellt heller vill jag nog tillstå, förutom kanske några lysande undantag.

Eller som när jag gjorde en referens till sjuttiotalets nyckelpartyn när jag var på fest hos en annan förskolefamilj här ute. Och han jag sa det till fattade verkligen ingenting. Vilket kanske i och för sig var tur, med tanke på att jag inte tycker att han är snygg.

Och så tänker jag på de underbara människor jag har lärt känna genom internet. Genom facebook och Familjeliv och bloggar. Och jag förstår inte hur man kan klaga på att internet gör att vi pratar mindre, umgås mindre och bara stirrar in i våra skärmar. Jag hade ju DÖTT utan internet. På riktigt. Alla (nästan) som tycker om mig har först lärt känna mitt internetjag, eller är tvungna att tycka om mig för att vi delar blod. Jag hade varit en sån liten stackare utan internet. När zombiesarna kommer vill jag att de tar precis allt före de tar internet. De kan ju börja med Twilightfilmerna.


När min periferi är deras kaos.

Det har precis sålts ett hus längs vägen ut till oss. Jag åker förbi det huset nästan varje dag, och inser mer och mer att det jag har sett som små detaljer i min vardag har varit någon annans sorg och elände.

Först brukade jag notera att de var så gamla, de som bodde där. Krumma, böjda och seniga gick de runt i trädgården och skötte den. De krattade löv och rensade ogräs och jag tänkte ofta på hur de egentligen orkade.

Sedan en dag för några månader sedan kom jag hem och sa till maken att jag hade sett en ambulans där. Tillräckligt ovanligt (så klart) för att jag skulle notera det, men jag nämnde det bara och sedan var det inget med det. Och sedan kom våren och inget gammalt par syntes ute i trädgården. Ingen syntes till. Och sedan blev huset till salu.

Förhoppningsvis är det inget allvarligare än en bruten lårbenshals och ett beslut om att sälja huset, men antagligen handlar det om något sorgligare än så och jag tänker på hur deras förmodade sorg blir till en liten detalj i mitt liv.

När jag precis hade fått veta att morfar hade cancer och skulle dö var jag så chockad över att allas liv gick vidare. Mina kollegor sörjde inte. De jag mötte på affären hade inte en aning. Bilisterna jag mötte visste ingenting. De var i periferin för min sorg då. Jag stod i centrum och skrek och grät och ingen visste om. Jag förstod inte hur det kunde vara så, hur de inte kunde svärtas ner av min sorg? Hur de bara kunde gå vidare?

Ibland, när jag tror att något riktigt hemskt ska hända, tänker jag att "det här var sista gången innan..." och så tänker jag att aldrig mer ska mitt liv bli likadant igen. För så var det när morfar blev sjuk. Aldrig mer skulle jag återgå till att ha en frisk morfar. Det var bara sjukdom och död och saknad som låg framför mig. Och jag hade inte ens uppskattat "innan" förrän jag insåg att "innan" nu var slut. Så när jag tror, om så bara för en millisekund, att något riktigt hemskt har hänt, då är det som att jag fryser till och sparar detta "innan" i mitt medvetande.

Sådant tänker jag på ibland, när jag ser ambulanser eller sjuka människor eller bara någon som ser lite rödgråten ut. Att jag står helt utanför och vet inte vilken storm de befinner sig i, men önskar att de slipper drömma sig tillbaka till ett innan som inte längre finns.


onsdag 30 maj 2012

Moder Natur, vi behöver ta ett snack.

Om det är något jag stör mig på så är det när folk ska kritisera fenomen genom att påpeka att det minsann inte finns i naturen. Man bara, nähe? Ska det vara ett argument menar du, din mossbeväxta förvintrade waldorfmupp? Saker som inte heller finns i naturen är mediciner, vaccin, preventivmedel och andra saker som vi ju glatt gillar. Eller ja, just dessa järnaresiderande antroposofhärken kanske inte gillar vaccin, men ändå.

Saker som däremot FINNS i naturen är:

- Fästingar. De är inte bra för någonting. De är vidriga små äckel som ingen vill ha att göra med. Om naturen hade varit riksdagen hade fästingarna varit Sverigedemokrater.

- Flugor. Återigen: helt jävla värdelösa. Äckliga djur. Dö. Utrotas. Det kommer inte startas en WWF-kampanj ifall flugorna riskerar att utrotas.

- Damm. Det finns inget vidrigare än dammiga kroppsdelar. Dammiga fingrar, torra tår, knastrande fotsulor. Jag kräks vid tanken på det.

- Elallergi. Nej just ja. Det finns ju inte. My bad!

- Tång/sjögräs/vattenväxter. Ja, jag vet. De fyller säkert någon funktion. Men allt som är under vattenytan är så vanvettigt vidrigt. Jag avskyr att bo här där man inte kan bada på östkusten och slippa allt helvete. Jo, det är klart att det finns tång och sjögräs där, men hoppar man i från en brygga slipper man allt äckel. Här i Närke finns bara insjöar eller Hjälmaren och det är vidrigt. VIDRIGT! Så fort man ska bada så är det något slemmigt och vattnet är grumligt och sörjigt och jag saknar att bada i Östersjön!

- Snö i april.

Lite kan jag känna att om vi nu ska köra den här "moder natur"-grejen fullt ut så vill jag gärna ringa soc. Helt okej kan det ju ändå inte vara att utsätta sina barn för det ovan. Faktiskt inte.

Vila i frid, lilla strömsladd.

Strömsladden på min bärbara dator har till sist gett upp. Den sprakade till och nu laddar den inte längre. Eftersom min "bärbara" dator inte heller har ett fungerande batteri går den således inte längre att använda, och detta är intressant för er för att: jag orkar inte gå ut till mitt kontor varje gång jag ska blogga, alltså har bloggandet blivit lidande. För jag orkar bara inte blogga via telefonen. Någon måtta får det vara.

Ifall ni nu av någon obskyr anledning vill följa min vardag ändå, trots kraftigt decimerat bloggande, kan ni självklart göra det på twitter eller instagram där jag heter @ellenhag. Ja, på båda.

På twitter skriver jag i princip bara nonsens om ungarna. På instagram postar jag i princip bara trädgårdsbilder och snyggbilder på mig själv (jag blir så jävla snygg på instagram att jag tänker bli en bot och leva där forevah!) och om ni känner att det är sånt som ni går igång på (vilket då gäller för de heterosexuella män som läser här, för kvinnor finner mig inte attraktiv enligt min erfarenhet) är ni ju välkomna dit också.

Men! För att ni inte ska försmäkta helt utan snus så tänker jag sätta mig och skriva ett gäng inlägg som jag sedan tidsinställer så att ingen försmäktar ihjäl sig. Det vore ju tråkigt.

Time to get to work!

måndag 28 maj 2012

Jag har hittat ett nytt fritidsintresse! (pinsamma människor)

Dagens lokaltidningsbesvikelse! Åh herregud vad kul det är. Det är som att alla de surkärringar jag jobbade med för några år sedan hade fått sina klagomål publicerade. Jag förstår inte hur man kan ha sån himla brist på självinsikt och hur man VILL skämma ut sig så som människorna i dessa artiklar?


En av mina favoriter är den här.  


Ett gäng människor fastnar på tåget på grund av väskstrul. Ingen av dem har hjärnceller nog att gå av i andra änden av vagnen, men vi kan ju för sakens skull låtsas att det faktiskt inte gick. Så de kom inte av, och oj vad de är arga! Resan blev en timme längre och någon missade sin färdtjänst. En av passagerarna påpekar att det var tur att det här inte hände den 20:e januari... för att... det förtydligas inte. Moving on! 


Lösningen på det här problemet är enligt dessa människor att tågvärden ska... wait for it... räkna passagerarna. De VET ju hur många som ska gå av och på, då får de ju räkna. Lite som en förskoletrupp på utflykt ledd av en stressad pedagog. Kanske ska tågpassagerarna hålla koll på varandra också? Ha varsin kompis som de ser till att inte tappa bort? Kanske behöver tågvärden gå med en lista och fråga ifall det är någon som saknar sin kompis? Inte?


Nåja, man kanske ändå kan förstå att de blev lite upprörda. Det är ju inte jättekul att få krångel med tåget, särskilt inte om man har en tid att passa. Men sedan säger en av dem, nämligen Tomas Fahlander, så här:

 Man förstår hur passagerarna på Titanic kände sig.


Nej Tomas, det gör du inte. Det här är skillnaden: du är en vuxen man som inte lyckades ta dig av ett tåg i tid. De på Titanic var inlåsta och dog i iskallt vatten, de drunknade eller dog av kyla och de som överlevde var självklart kraftigt traumatiserade. Du blev försenad en timme, de dog. Det är inte samma sak. Inte ens lite. Det är ju helt upp till dig om du vill se det om samma sak, men förvänta dig inte pompa och ståt när du darrig och tårögd sitter på ålderdomshemmet och med skälvande röst berättar om den hemska gången då du missade din avstigning på tågperrongen. Mikael Wiehe kommer inte skriva en sång om ditt trauma och jag betvivlar att BBC kommer göra en miniserie om era hemska minuter på tåget då ni inte lyckades lyfta era väskor fort nog för att komma av tåget.

Men gud, jag glömde. Förlåt! Idag är det ju så att alla har rätt till sina känslor och om man känner sig traumatiserad/kränkt/mobbad så ÄR man ju det. Så Tomas Fahlander, det är bäst att du börjar skriva dina memoarer på en gång. En sådan här historia måste ju bara få komma ut till allmänhetens kännedom! Jag är glad att jag har kunnat bidra till det.


söndag 27 maj 2012

Tillbaka igen.

Herregud vad jag är lyckligt lottad. Det bästa av två världar och allt sånt. Kommer hem från bästa festen med bästa människorna till strålande sommarväder, spexig bebis och barn som vill fira mors dag med jordgubbar, grädde och picknick i trädgården.

Nu ska jag bara ta och våldtäktsduscha min stackars lilla telefon som fick ta kort på både det ena och det andra igår. Sedan ska jag försöka leta reda på min inspiration till något vettigare inlägg än såna här.

lördag 26 maj 2012

Just nu: så vanvettigt pepp!

Alkohol och världens smartaste och snyggaste sällskap.

fredag 25 maj 2012

Heaven and hell.

Så vi åt musslor på altanen ikväll. I solskenet som inte längre var stekhett utan behagligt och trevligt. Och sen släppte vi de halvnakna ungarna lösa och spelade kubb (tjejerna vann!) och killerball (vi vuxna vann i omgångar!) och sen vattnade vi blommorna och det slutade i ett vattenkrig och helt plötsligt var 4/5 av familjen spritt språngande nakna i trädgården. Aldrig har jag väl uppskattat vår insynsfria trädgård så mycket som när jag skuttade runt där med tuttarna flaxande som kornas juver i hagen intill. Så det var ju idyll kan jag ju påstå utan att överdriva.

Men några timmar tidigare sprang jag barfota på en vass grusväg för att komma ifatt en ilsken sjuåring som i ett utbrott gett sig iväg till stora vägen för att rymma hemifrån. Majken hade jag lämnat hos ett par grannar som hon bara har träffat någon enstaka gång före dess, och jag svor över föräldraskapet och önskade mig till Stockholm och skitsnygga och vanvettigt smarta kvinns och alkohol nog att få mig att glömma att jag någonsin fått barn. Vilken tur att det är just det som står på schemat imorgon då!

Jag hade ett annat blogginlägg på gång, om saker jag stör mig på (så ovanligt), men jag kommer inte ihåg det nu. Tyvärr. Jag vet ju hur mycket ni uppskattar såna!




torsdag 24 maj 2012

Jag är så jäääääävla duktig!

Sprang en runda på 3 km idag. Och då kanske ni tänker att ja ja, du säger "sprang", men du menar att du gick större delen av tiden, det vet vi ju. Men nej! Jag sprang säkert 95% av sträckan. Jag! Sprang! Långt!

Rundan gick nämligen genom skogen och då kan jag springa. Jag var trött och andfådd men jag sprang. Jag jagades av zombies och jag sprang. Jag klafsade i lera och halkade på rötter och jag sprang. Dessutom kände jag inte av benen alls.

Så här är det: om jag kan lära mig springa, då kan alla icke-handikappade göra det. Och säkert några handikappade också, för så kass var jag förut. Nu har jag ännu en bra bit kvar till mitt mål (5 km utan att behöva gå under tiden), men jag är ju på väg. Det finns en möjlighet!

Så här kommer några tips. För 2012 är året då precis alla bestämmer sig för att börja springa, så varför ska ni vara sämre? Mina tips, från en lat jäkla soffpotatis till de som är ungefär lika värdelösa på att springa som jag, är:

- Bra musik!
- Sysselsättning. Jag är så inne i zombiehistorien att jag inte hinner fokusera på hur långt jag har sprungit.
- Spring i skogen. Jag tappar fokus och ork så fort jag kommer in på landsväg.
- Titta ner. Mycket mycket hellre titta på fötterna än titta framåt. Jag trodde att det var tvärtom och uthärdade många (nej, rätt få) rundor där jag stirrade blint framför mig. Stirra på fötterna.
- Andas lätt och jämnt. Jag trodde att jag skulle ta djupa andetag hela tiden, men lätta andetag är det som fungerar.
- Spring sakta! Saktare! Du ska vara osäker på om du springer eller går. Då går det bäst.


Botemedlet mot lårskav! (Jag har funnit den heliga graalen!)

Vad är lårskav kanske ni undrar? Nej, ingen norrländsk kötträtt utan helt enkelt värme- och friktionsskapat eksem på låren. De gnuggas ihop när man går, man får djävulskt ont, man avlider. Ungefär så.

Och det är klart att det är lätt att ropa "banta då?!" som ett förslag på lösning, men faktum är att det snarare handlar om kroppsbyggnad än om vikt. Det är klart att det är större risk för blossande illröda lår om man är fet än sönderbantad, men jag till exempel har lidit av problemet sen jag var 17 år och vägde 62 kilo. Ridbyxlår är ridbyxlår oavsett storlek ungefär.

Nåja, i alla fall då. De som lider av det här problemet har provat allt. Och jag vet inte hur många gånger jag har hört om ett "jättebra tips" som sedan visar sig vara värdelöst. Cykelbyxor är för varma, avklippta strumpbyxor korvar sig, vaselin/glidmedel/talkpuder hjälper inte alls som utlovat, korta leggings är fult och så vidare och så vidare. Inget har någonsin levt upp till förväntningarna och jag började helt enkelt tro att jag skulle få leva mitt liv konstant varm och svettig med långbenta silkesunderbyxor under kjolen. I alla fall mitt liv på varma sommardagar.

Men! Tidigare i våras googlade jag lite och stötte på den här:



















Monistat Chafing Relief Powder-Gel. Eller som jag hädanefter tänker kalla den: mirakelkrämen!

En klick att smörja in låren med och sedan är det barbent glädje hela dagen lång. Jag utsatte krämen för eldprovet idag, nämligen shopping. 1.5 timme på stan och inte minsta skavsår. Trots att det var varmt. Trots att jag hade snäv kjol. Trots att jag svettades som en liten gris. I vanliga fall kan jag inte ens gå barbent här hemma utan att få skavsår efter något litet tag, men nu? Inget! Aldrig mer behöver jag oroa mig för att de fula underbyxorna syns när jag har klänning på mig. Aldrig mer behöver jag svettas med leggings när jag egentligen bara vill vara barbent. Aldrig mer. Förstår ni? (Nu blir jag livrädd att jag har jinxat det här och att jag helt plötsligt kommer bli resistent. Panik!)

Jag köpte min kräm på ebay, och den var inte billig men kanske inte snordyr heller om man tänker på vilken revolutionerande effekt på vardagen den har. Och nej, jag överdriver inte.

Ifall ni någon gång har haft problem med lårskav, köp den! Eller köp den ändå, för den ska tydligen vara vansinnigt bra som primer också. Mirakelkräm, I tell you!

Om att identifiera sig.

Ibland blir jag lite mörkrädd när jag förstår vilka grupper jag tillhör. Som villaägare ska jag tydligen vara emot de höga räntorna (wtf?!), de orimliga skatterna och så ska jag älska rut och rot. De är mina bästisar. Jag ska skriva en bok som heter Rot och rut leker tittut.

Och som boende på landet utan fungerande kollektivtrafik ska jag tydligen rasa över de höga bensinpriserna. Sänk dem! Skit i miljön! Jag ska tycka att alla har rätt att köra så mycket bil de vill och jag ska definitivt inte inbilla mig att vi bilägare påverkar miljön.

Som engagerad i ett föräldrakooperativ ska jag också sjunga friskolans lov och tycka att statliga skolor är ungefär lika otäckt som en nazistinvasion. Jag ska tycka att valfrihet is the shit och att ingen som är satt i beroende till kommun eller stat är fri.

Det är så fascinerande när man stöter på dessa åsikter som alla inom en viss definierad grupp förväntas hålla med om. Hmm... eh... nej...?


onsdag 23 maj 2012

Ett meddelande till inkompetenta föräldrar där ute.

SLUTA KLÄ ERA BARN FÖR VARMT!

Jävlar vad många ungar som skriker, svettas och mår piss rent ut sagt, för att deras föräldrar i sin tjockskalliga envishet att inte klä dem för kallt istället skapar en egen liten bastu åt sin unge. Ge fan!

Barn ska vara lättklädda när det är varmt. Barn ska inte svetta sig dyblöta. Det är mycket mycket mycket farligare att ett litet barn blir för varmt än för kallt. Till och med livsfarligt, om de är tillräckligt små och tillräckligt varma.

Att röra sig ute bland folk när sommarvärmen har kommit är ungefär som att surfa runt på Familjeliv: fler som gör fel än som gör rätt.

Det här, ihop med alla ärkepuckon som lämnar sina hundar (eller barn!) i bilen när de är inne och handlar, är väl sommarens stora plåga. Det och getingar.




Och nu: en pausblomma!

Jag hinner inte blogga för jag är med Majken, handlar och planterar blommor, hämtar barn, bakar paj, får besök av vänner och nu åker jag och rider.

tisdag 22 maj 2012

Titta pretto!

Kan vi inte bara sätta ett nackskott på alla överstressade prettoföräldrar som vägrar läsa Maxböcker för sina barn bara för att det är fel språk? Eller okej, inte nackskott då. Jag hyser nämligen starka misstankar om att flera av er som läser här är just dessa Maxhatare, så jag formulerar mig så här istället: sluta!

Det finns inte ett enda barn, och det här garanterar jag er, som skulle ha pratat normalt och som istället fick en språkstörning för att hen fick höra maxböcker som liten. Ja, det är väl klart att det är fel att säga "tittar vovven" eller "max tittar nallen", men det är ju så barn pratar. Det är ju så de börjar sätta ihop meningar, och jag lovar att de inte kommer bli efterblivna, hoppa av högstadiet och börja knarka för att de ibland som små fick höra grammatiskt tveksamma pekböcker.

Det är dessutom samma människor som måste vårda sitt akademiska varumärke så mycket att de inte kan nedlåta sig till att säga vovve om en hund, eller kisse om en katt. Det är ju inte SÅ DET HETER! Det heter ju faktiskt hund, då ska man ju lära barnen rätt från början! För annars märks det ju inte vilka intellektuella, belästa och språkligt bevandrade föräldrar barnen har.

(Dock att Noa rättar texten i Maxböckerna när han läser för Majken. Det låter ju konstigt annars. Jäkla prettounge.)

måndag 21 maj 2012

Veckans meny

Nu när det är så himla varmt sägs det ju att man vill äta kall mat. Jag vet inte jag, men jag gillar verkligen inte kall mat. Det är... fjösigt. Icke-mättande. Trist. Så även om jag vill äta lite lättare och svalare mat när värmen kommer dukar vi knappast upp med sallad. Däremot:

Avocadosoppa med sting och räkor. Ljummen, inte kall. ;-)
Grillad halloumi med grillade grönsaker och tzatziki.
Ugnspannkaka med bacon.
Moules Frites
Pizza (de jäklarna slår på stort med köpepizza när jag är bortrest på lördag).
Lax i hummersås med klyftpotatis.

Och av det här kommer ungarna att äta räkor och smörgåsar, men inte avocadosoppan. Inte halloumi, grönsaker eller tzatziki, så de får en korv på sidan av. Ugnspannkaka äter de, men inte jag, och moules frites älskas av mig och Noa, duger åt maken och Emmy kommer nog äta mest pommes frites. Pizzan älskas av alla och laxen med klyftpotatisen brukar vara ett säkert kort, men med barn vet man ju aldrig ändå.

Majken? Hon äter allt. Förutom saker som inte smakar något, som spagetti utan sås, potatismos och andra tama och slätstrukna saker. Rå lök däremot är mums.

Så, hur går det att springa då?

Inte alls.

Jävla benhinnor. Så fort jag försöker gör de ont. Nu har jag vilat i veckor och åter veckor, och jag tänkte ge mig ut någon gång i veckan, men jag slår vad om att jag får ont direkt igen. Så jäkla surt; när jag äntligen, ÄNTLIGEN, har lärt mig att tycka om att springa så går det inte. Kan jag inte. Får jag inte. Värdelöst!

Dessutom har jag inga kläder att springa i. Mina mjukisbyxor är ju för varma nu när värmen har kommit, mina shorts känns för hårda och kjol känns ju sådär lagom vettigt. Men jag vill inte köpa nya byxor, för tänk om dessa jäkla benhinnor aldrig ger med sig? Då sitter jag där med ett par springbyxor (?) i onödan.

Mina problem jag väljer att dela av mig med här på bloggen alltså. Är de inte finalmaterial för största i-landsproblemen så säg?

söndag 20 maj 2012

Ni behöver inte vara oroliga.

Jag är nämligen MYCKET medveten om hur tråkig jag är just nu.

Ifall ni vill skicka knark eller något för att göra bloggen rolig(are) igen är det välkommet, annars kan ni ju bara hoppas på bättre tider och härda ut den här trista perioden.

Ibland alltså.

Läser igenom förra inlägget och fattar knappt själv vad jag vill säga. Kan jag skylla på solsting light kanske? Superkänslig för solen som jag är känns det som en vettig förklaring. Synd att jag inte passar i hatt eller keps, för nog skulle jag behöva skydda mitt lilla huvud från solstrålarna nu när sommaren äntligen har kommit.


*dammar av tangentbordet*

Först en recap:

Majken kom på något sätt åt vår varma kamin, vi åkte till sjukhuset, de skickade henne till Uppsala dagen efter och där fick hon träffa en plastikkirurg som sa att det med största sannolikhet kommer att läka fint och att vi ska åka till sjukhuset här i staden för att lägga om det varannan till var tredje dag. Olycksfågeln märker själv inget av det utan är glad och sprudlande som vanligt och har under helgen även kläckt ur sig några nya ord. Så. Alla är med på banan!

Annars är det väl det vanliga, jag lovar att inte tråka ut er med beskrivningar av häckplantering, gräsklippning och rabattflyttning. Boring. Jag vet.

Men under allt trädgårdsarbete fick jag tid att rensa hjärnan och tänka på lite allt möjligt, och så fastnade jag först på det här: tiden. Hur ska man få den att räcka till? Hur GÖR man?

När jag var liten så red jag på ridskola. Jag spelade teater och jag spelade piano och ett tag spelade jag även fiol. Min syster red, spelade fiol och spelade fotboll. HUR GICK DET IHOP? Vi hade även hus med trädgård som min mamma rustade upp. HUR GICK DET IHOP? Vi hade även häst när vi blev större, fast då hade jag förvisso slutat med teatern. Jag får inte ihop det, för jag fattar inte hur det ska gå att klämma in allting. Dessutom åkte vi utomlands varje sommar. Och så hade vi båt. HUR GICK DET... ja, ni fattar.

Men visst, det är väl klart att jag kanske minns lite fel. Kanske hann jag sluta med pianot innan vi skaffade häst? Och vi hade ju inte båt när vi hade häst heller. I alla fall, ungefär här i resonemanget hamnade mina tankar istället på: 1) Jävlar vilka patetiska medelklassbekymmer jag har och 2) Vad är det viktigaste jag vill ta från min barndom och ge till mina barn?

Jag får lite ont i magen när jag tänker på att mina barn kanske aldrig kommer få hoppa på en höskulle. Det tillhör ju barndomen, det är så självklart för mig. Men så är det väl inte för er? Eller? Har även stadsbarn hoppat på höskullar? För mig tillhör det en bra uppväxt att få rida barbacka i solnedgången ner mot sommarhagen, men det fattar jag ju är en punkt på checklistan som inte många har. Och dessutom väldigt beroende på pengar, tid och övriga förutsättningar. Så om jag bortser från de mer kostsamma sakerna (som båten, hästen och resorna) är följande något jag vill ge varenda ett av mina barn:

- Många, långa kravlösa dagar där de kan springa in och ut som de vill.
- Frihet från oss föräldrar. Att vi inte ska veta var de är och vad de gör hela tiden. Att vi inte kväver deras äventyrslusta, deras mod och deras upptäckarlust med vår oro och beskyddarinstinkt.
- En aldrig sinande tillgång på något nytt att läsa.
- Syskon. (Check! Yay!)
- Skratt och lek även med oss vuxna.
- Inställningen att allt självklart går att göra. Jag vill inte få dem att tro att det är ett stort projekt att åka till stranden och jag vill att de ska se det som en självklarhet att göra en avstickare till Stockholm plötsligt en dag. Jag vill helt enkelt att de ska se det roliga istället för det krångliga i allt.
- Ett eget rum som de får bestämma själva över. När den tiden kommer.

Ja, och så miljontals, hundramiljardtals saker till så klart. Som kunskapstörst, vetskapen om att de alltid kan komma till oss, känslan av att vara älskad för precis den de är, mod att våga stå på sig, osv osv osv. Det går ju inte att spalta upp allt, det blir en omöjlighet. Men rent generellt så är det väl såna "praktiska" punkter ovanför som jag tänker tillhör den barndom jag vill ge mina barn. Friheten att kunna leka fantasilekar med sina kompisar i timmar utan att vuxna stör. Möjligheten att uppleva saker tillsammans med sin familj. Frihet från stress och press. Och så ett eget rum där de kan krypa upp i sängen med en god bok.

Jorå, pekoralt och patetiskt så det förslår. Sorry, men var nöjda över att ni i alla fall slapp litanior om trädgården, eller ännu ett inlägg om hur jag vill att mina ungar ska få en häst.

Nu är jag godissugen. Vassego för info!

torsdag 17 maj 2012

Tredje gradens brännskada.

Och hon ska till Uppsala för att träffa plastikkirurg imorgon.

Stackars älskade lilla. Som tur är har hon inte ont, omslaget lindrar bra.

Jävla bra start på helgen.

Långhelg! Vi tänkte ungefär: grilla, spela kubb, hänga med familjen, plantera häck, spela killerball, spela spel, ha kul.

Istället så: skitväder, mamma är på sjukhus, syster är dyngförkyld, Majken har bränt handen allvarligt och är hos kirurgen och jag är på dåligt humör. Ja, på grund av de andra sakerna förvisso, men ändå på dåligt humör.

Så därför tänkte jag ta tillfället i akt och störa mig lite. Istället för att sitta här galen av oro tänker jag häva ur mig all denna ilska och bitterhet på en viss grupp människor. Ni vet typen. De som är övertygade om att alla är ytliga för att de inte är "intresserade av svaret på riktigt när de frågar 'hur är det?' när man ses". Blir GALEN!

Så här är det: om du träffar någon på stan eller på förskolan eller på träningen och ni kallpratar och hen frågar "hur är det med dig då" så är det socialt smörjmedel, inte en uppriktigt menad fråga. Det är så man interagerar i vårt samhälle. Man kan svara enkelt (bara bra) eller lite mer ingående (jodå, det är bra men mycket sjukdomar just nu, det är ju den tiden), eller så kan man ju om man nu vill vara DJUP och ORIGINELL svara med precis det man tänker på (jag har pms och har bråkat med min fru och vet inte om vi kommer vara gifta länge till), men det är inte så man gör. Det är inte så att den som frågar är ytlig för att hen inte vill veta dina innersta känslor, det är DU som är dum i huvudet och inte fattar hur världen fungerar!

Jag tar en snabb liten lektion!

Scenario 1: Du träffar en bekant på stan. Hen säger hej, du säger hej, hen frågar hur det är med er, du svarar något rätt intetsägande och frågar samma, hen svarar liknande och ni skils åt efter en plattityd om att ni borde ses snart.

Scenario 2: Du är ute och äter med en vän. Hen frågar "hur mår du egentligen?". NU! Nu kan du få häva ur dig allt du bär på. Det är okej.

Dessa människor tror på riktigt att de sitter på någon speciell klokhet. De är så unika som förstår att alla andra är ytliga. "I dagens samhälle är ingen intresserad av varandra PÅ RIKTIGT, det är bara några få av oss som vågar gå under ytan och ner på djupet." Och så skyller de gärna allt på facebook, för såna är de, foliehattarna. För jag lovar er att det är samma människor som är elallergiska.

Ja just ja! Det är ju så klart väldigt svenskt också. "Dumma Sverige, ingen bryr sig om varandra här. I andra länder går man runt och diskuterar djupa problem över kyldisken på affären, men här i Sverige är vi så kalla, ytliga och obrydda. Fy oss! För alltså, engelsmännen hälsar ju till och med genom att ställa en uppriktig, djup och ärlig fråga om hur vi mår. Eller hur? How do you do liksom. Bara att häva ur sig! DÄR har de minsann inga såna artighetsfraser, nä nä. Bara i Sverige."

Idioter.

onsdag 16 maj 2012

Varför jag älskar ridningen.

I några dagar nu har jag känt mig sådär makalöst värdelös som man bara gör någon gång i månaden. Tråkig, trist, dålig, ful, fet, hemsk. Alla har roligare utan mig. Ingen vill egentligen ha mig med. Allt jag rör vid blir skit. Ni vet, sådär. Blä.

Men så åkte jag till stallet ikväll och hoppade karamellfärgade hinder i den ljusa försommarkvällen, med blommande hägg och grönskande ängar och glada hästar. Och sedan gick vi och hoppade vattenhinder och jag satt på en pigg häst som väger flera hundra kilo och fick honom att galoppera ner i en damm, genom vattnet för att sedan avsluta genom ett hopp över en stor stock. Jag gjorde det. Jag!

Det finns liksom inte utrymme för självtvivel och gnäll på hästryggen. Man bara gör. Och jag gör det jävligt bra ibland.

Nu är jag hemma igen och är fortfarande gråtmild och känslig och lite sådär svajig, men ändå piggare, gladare och starkare.

Och ja, jag har säkert skrivit precis det här förut. Men det tål att upprepas.

tisdag 15 maj 2012

Sagor jag inte förstår mig på, och sagor jag inte gillar.

Törnrosa
Jaha, vad var det för fel på att få sova i hundra år då? Eller på att få en rosenhäck som växte sig kämpahög? Jag kan ju lätt erkänna att jag gärna tar en lång tupplur och vaknar till en vackert uppväxt trädgård. En prins fick hon på köpet, gnällfian. Sluta bitcha, börja klippa häck helt enkelt. Skärpning!

Askungen
Nog för att Skopunkten, Din sko och Skokanonen kanske inte hade sina glansdagar i the olden days, men hur orimligt är det egentligen att det ska finnas en tjej till med samma skostorlek som askungen? Och det här också: jävla fjolla hon är? Varför tog hon inte bara och stack sin väg? Uppenbarligen är hon ju så vacker att prinsar blir helt till sig i trasorna, så hon hade ju säkert lyckats flirta till sig något servitrisjobb någonstans. Men näe, Askungen måste vänta på att bli räddad.

Guldlock
Här kan vi snacka fri uppfostran som gått fel. Nej Guldlock, man sover inte i andras sängar och äter inte deras mat. Hur vacker och prinsessig man än är. Retard.

Prins hatt under jorden
Josef Fritzl. Need I say more?

Bockarna Bruse
Herregud, snacka om att skjuta upp arbetsuppgifter. Kunde de inte ha skickat största bocken bruse direkt och fått något vettigt gjort den dagen?

Jennifer Love Hewitt
Nej, hon är ju ingen saga. Men gud vad jag avskyr henne.



måndag 14 maj 2012

Tant, tantigare, Ellen!

Okej, det är officiellt. Jag är tant! Jag sitter här och är helt exalterad över att ha hittat ett trädgårdsprogram i tv-tablån, jag smörjer mig med solkräm och vill inte bli brun och jag lyckas inte ens behålla en cool röd hårfärg utan är efter fyra tvättar tillbaka till musbrunt. Okej, det senare är väl kanske inte mitt fel och inte ett val jag gjort, men ändå. Tant!

Det här med trädgårdsbesattheten är så fascinerande. Jag HATADE trädgårdar förut. Jag funderade på hur jag skulle klara av att bo i hus eftersom trädgårdar är så tråkiga. Och nu sitter jag och dregglar över kaukasisk förgätmigej som Carola dregglar över en rosa trekantsbikini till sin nyadopterade treåring.

Det är nästan frestande att ansöka om vårdnadsbidrag för att få 3000 kr extra i månaden att lägga på växter och sånt. Men någonstans går gränsen och så mycket tänker jag inte svika mina principer. Så länge vi har mat på bordet blir det inte tal om något vårdnadsbidrag i den här familjen, hellre säljer jag en njure. På fullt allvar.

/Principfast tant.

Om att använda sina barn som slagträn.

Eh nej. Det är det väl ingen som gör. Det man däremot gör är att man uppfostrar sina barn efter sin livsfilosofi och syn på livet, och det vore väl för jävla konstigt om man uteslöt barnen och deras fostran från ens tankar, åsikter och idéer i övrigt?

Om jag inte hade varit så orolig för solen hade mina barn fått springa nakna på stranden hela sommaren, till exempel. Inte för att jag vill använda dem som ett slagträ i debatten med pedofilhysteriska föräldrar, utan för att jag tycker att barn ska få springa nakna på stranden om de vill. De är barn och har inget att dölja. Att någon pedofilrädd hysterika kanske sätter saften och bullen i halsen och tuppar av på köpet, det får man väl se som en ren bonus.

söndag 13 maj 2012

Ryt ifrån istället!

Är det något jag har svårt för, nästan föraktar, så är det passiv aggressivitet. Eller "dolda" otrevligheter. Herregud, säg ifrån om du blir förbannad på något? Säg till om du blir ledsen. En vuxen människa måste ju kunna stå för sina känslor, tänker jag? Men nej, istället fortsätter folk, och främst kvinnor, med sitt skit. För det ÄR skit, att ge andra en gliring och en känga utan att de får försvara sig. Man bara antyder, låter det sippra fram mellan raderna.

Men inte rätt ut, nej nej! Det ska vara dolt, men ändå tydligt. Sådär sötsurt, så att man inte behöver stå till svars. Och gärna ska man passa på att skuldbelägga någon annan samtidigt. Gärna kan man passa på att låta de som faktiskt vågar säga ifrån få en känga av sursleven. För de är ju arga, otrevliga, obekväma. Dumma.

Nej, då är det tydligen bättre att vara en bitterfitta i förklädnad. Som kan ha ryggen fri i alla lägen. "Jag är ju aldrig otrevlig jag, du måste ha läst in något jag inte menade...". Eller hur. Du är inte snäll för att du väljer att låta ditt missnöje osa kring dig som en jäkla brungrå aura. Du är patetisk. Lär dig att säga ifrån på riktigt eller håll tyst!






Kom igen nurå, SPRIIING!

Ni vet den där riktigt riktigt jobbiga föräldern som står bredvid fotbollsplanen och hejar sig trött och skriker sig hes och framstår som en total jävla galning?

Mmm... det är väl ingen som blir förvånad om jag säger att jag är den föräldern? Fullkomligt, totalt och helhjärtat. Jag! Jag skriker mig hes, gråter när de gör framsteg och blir vild av lycka när någon lyckas göra mål. Med andra ord: det var dags för Noas första match i fotboll med sitt lag idag. Poolspel, dvs tre matcher på 2 x 15 minuter, med fem spelare i varje. Och så räknas inte målen. I teorin, för i praktiken har ju ungarna full koll. Fast i vårt fall hade de faktiskt inte det, jag tror att de slutade räkna när de hade släppt in sisådär 15 mål. På en match...

Och i teorin är jag också emot toppning av lag och tycker att alla ska få spela, men ändå stack min förskräckliga vinnarskalle fram sitt huvud och tyckte att de väl kunde låta de bästa spela ett tag så att vi åtminstone fick in ETT mål? För lagmoralens skull? Jag vet att det är fel, men jag förstår precis hur man blir den där jävliga föräldern som alla hatar. Som vill toppa, som vill se bättre taktik. Som kanske inte bryr sig om att de lite sämre inte får spela.

Usch, jag skäms när jag tänker på det. Turligt nog ÄR jag inte den föräldern, några slags spärrar har jag kvar. Men jag kan förstå hur de hamnade där. Det kanske började med några sex- och sjuåringar som spelade matcher utan att räkna mål en söndag i maj?

(Sen åkte vi hem och jag grävde 15 meter dike för häck - för vi landade i det till sist ändå - för hand. Tre timmar stod jag utan paus och vila och nu är jag så trött och har så ont att jag vill lägga mig ner och dö. Tack och hej för mig!)

lördag 12 maj 2012

En bekännelse. Eller två.

1) Jag är vanvettigt dålig på att googla. Jag krånglar till det och fattar inte vad jag ska söka på och hittar aldrig rätt information. Förut idag satt jag och sökte på "staket i pil" istället för "pilstaket", bara en sån sak. Finns det någon kvällskurs för sånt? Eh, ja! Så klart det finns. Har jag lust att betala för det? Eh, hell to the no!

2) Jag är jättebra på att vela. Superbra faktiskt! Jag kan ha bestämt mig för något efter mycket om och men, och så händer det! Jag ändrar mig igen. Funderar. Velar. VARFÖR GÖR JAG SÅ?! Nu senast hade jag för länge sedan bestämt mig för att plantera en häck av prakthäggmispel mot brännässleåkern, men just nu börjar jag vela och funderar på om inte ett staket, av pil då uppenbarligen, skulle skapa mer rumskänsla? Grr... what would Tim Gunn do?







































Ja, det syns väl rätt tydligt var vår tomt tar slut och brännässleåkern börjar? De höga vissna stänglarna är alltså brännässlor. Så högt är det på sommaren av brännässlor. Jag vill slippa se skiten, hence staket/häck.

Och, apropå bilden, vi kanske har sålt vårt trasiga växthus. För många är det en makalöst dum sak att göra, ett växthus är ju en gudagåva typ. Men vi känner mest njae... och hoppas på att bli av med det.

Förlåt mig, ni som inte är ett dugg intresserade av trädgård och sånt förresten. Det kan ju inte vara så kul det här för er? I såna fall kan ni ju titta in på Kvinnopartaj istället, där tror jag inte att det skrivs om trädgård i alla fall.

(Ifall det inte framgick vill jag alltså ha lite smakråd. Mina tankar just nu: häck smälter mer in i landskapet och passar kanske en trädgård på landet bättre? Men! Ett staket (tätt, typ pil) gränsar av tydligare och gör att jag slipper se nässlorna ännu bättre.)

Söndagslördag

Gud vilken värdelös dag det här är än så länge. Jag ville: jobba i trädgården, hitta på något med familjen eller bara åka iväg och göra något kul själv. Men regn, bromsbelägg som behövde bytas på bilen, en match i amerikansk fotboll som bara måste ses på plats och ett barn som bara vill stanna hemma satte p för mina planer.

Så här sitter jag nu och fryser och surar. Är det fint väder har jag inget problem med att vara hemma en hel helg, men i det här vädret? Nej tack. Dessutom har jag ju varit instängd med sjuka barn hela veckan, så jag hade mer än gärna kommit iväg och hittat på något kul. Ihop. Hela familjen.

Vilken jäkla tråksöndag det är idag! Fast det är lördag.

fredag 11 maj 2012

Lysande utsikter (söta kalvar!)

Om man stiger ut på vår trapp så möts man av ett hav av spirea.


Men vänta, är det inte något där bakom spirean?






Jo, men så klart! Korna har ju kommit ut!

Tittar man sedan lite till vänster, så finns de där också. Precis i tomtgräns.

























- Hej!

Å, vad jag älskar att bo såhär.

Dagens viktiga ämne.

Jag har en fuldag idag.

Slut!

Fast också det här: varför har jag alltid fuldagar när jag faktiskt ska iväg och göra saker? Som idag, då jag har... wait for it... lämnat hemmet!1!! Jag jobbar hemifrån min mammas lägenhet idag och ska om en halvtimme luncha med en affärsbekant och ska alltså ut i världen. Och så har jag en fuldag.

Och inte nog med det. När jag åkte hemifrån i morse spöregnade det, så jag tog på mig gummistövlar och regnkappa för jag är förkyld och vill helst inte bli sämre. Nu? Nu börjar molntäcket spricka upp och det är inget regn så långt ögat kan nå, så jag kommer vara den där konstiga människan med röda gummistövlar med vita prickar när det inte ens regnar. Och så en ful grön regnjacka på det. Fan.


Jag får helt enkelt slänga upp håret i en slarvig knut (tack gode gud att Underbara Clara gjorde en tutorial!) och häva på rött läppstift och låtsas vara en trendig bohem som alltid går omkring i en stel grön jacka hon ärvt av sin morfar, en jacka han säkerligen köpt på auktion för 10 år sedan.

Till denna dags försvar har vi god brie och en samling spanska ostar hemma, som väntar på oss och kex ikväll. Och så har vi Game of Thrones och New Girl och alla andra serier att se. Så jag är inte sur på dagen, jag är faktiskt rätt så glad idag. Jag är mest sur på att jag har en jävla fuldag, särskilt eftersom jag på fuldagar ser ut som en häst.

Men det är väl ändå lämpligt, så säg?

torsdag 10 maj 2012

Blek utan sol.

Jag fattar inte riktigt det här med att H&M har en superbrun modell (ja, jag vet att hon är från Brasilien) och att det har upprört cancerfonden. 

Eller, jag fattar poängen cancerfonden för fram. Det är inte det. Det jag inte fattar är det här: varför hyllar H&M brunhet till den milda grad att de till och med förmörkar en redan icke-helvit tjej (för om ni bildgooglar henne ser ni ju att hon inte ser ut så i vanliga fall)? För att vara brun är ju inte snyggt? Lite solkysst, ja visst! Lite sommarvarmgyllene - sure. Men brun? Knallbrun? Det är ju så himla tacky, fult och liksom osar cancer.

Det enda jag ser när jag ser så bruna människor är död och dålig smak. Och VARFÖR solar människor inför sitt bröllop? Att vara brunbränd i brudklänning är ju så makalöst smaklöst. Vit brudklänning ska matchas med blek, klassisk och vacker hud. Inte svettig brundbränd mallisbrutta.

That's my two cents i alla fall.

Bästa föräldraknepet.

Det bästa du som förälder kan göra är att vända precis allt du gör till en medveten strategi i din uppfostran. Du kan aldrig göra fel, för allt du gör hjälper dem att bli bättre! (Ja, nästan allt då. Att sätta på dem en spindelmannentröja är liksom att gå över gränsen ändå.)

Skriker du på barnen? Ja, då visar du dem att ingen är perfekt och att ilska är okej.
Gråter du av trötthet? Ja, då lär du dem känna empati och omtänksamhet.
Slarvar du bort deras saker? Ingen fara, du har just lärt dem att man får ta ansvar för sina egna saker om man vill ha dem kvar.
Glömmer du bort fikat till friluftsdagen? Helt okej, de får då en intensivkurs i vad i skogen som är ätligt. (Stensöta, harsyra, granbarr bland annat.)

Och med det sagt vill jag alltså påpeka att jag just nu inte alls ignorerar Majken och tycker synd om mig själv med min onda hals och dunkande huvud. Nejdå! Jag lär henne att ur tristess föds den största kreativiteten. Sen kommer maken hem i eftermiddag och får städa upp hennes kreativitet, men det är också okej för då lär jag honom bara att vara jämställd.

Jag är verkligen en underbar person som sitter på så mycket klokhet. Någon som vill sponsra mig så att jag kan skriva en bok om barnuppfostran?

onsdag 9 maj 2012

Okej, nu är jag sur!

På att csn är ena jävla kukar och tycker att vi, som lever på en inkomst, minsann har råd att betala tillbaka 4000 i månaden på en skuld som uppkommit för att de har cp-regler som vi inte kände till. JA herregud! Världen gick under! Jag använde ordet cp.

På att barnen slåss med varandra hela tiden och gnäller och bråkar.

På att min kropp är så jävla dålig och tråkig och inte fungerar som den ska trots att jag gör allt rätt och jag hatar den.

På att jag knappt får några kommentarer på mina inlägg. Eller jo, på inlägg där jag uttrycker någon slags åsikt, men inte på inlägg som jag faktiskt tycker handlar om saker som ändå är viktiga i mitt liv. Och ja, det beror självklart på att de är tråkiga och jag bloggar tråkigt och allt sånt, men ändå. Sur.

På att ettåringar inte fattar vad man säger.

På att vi har så jävla mycket brännässlor i trädgården. Puckona som bodde här innan oss misskötte trädgården så att jag vill skicka soc på dem. Trädgårdssoc. Dock: nu är de skilda och olyckliga och har en ouppfostrad son som antagligen inte blivit bättre med åren, men de kan gott ha det.

På att vi inte har några pengar.

På att jag fattar att jag framstår som världens största surkärring med tourettes just nu, men jag orkar verkligen inte bry mig. När jag blivit gladare igen kan jag komma in här och säga att självklart ska man uttrycka sig fint och vänligt och yada yada, men nu? Nej.

På att jag känner mig misslyckad.

På att fästingsäsongen har börjat och de är vidriga djur som inte borde få finnas. Ihop med flugor. Vääärdelösa små skitsaker. Dö!

På att det kom in nynazister i Greklands parlament och det är för jävligt.

På att det är teori ikväll, så jag får inte ens rida och motionera bort all surhet.

På att mina benhinnor gör att jag inte kan springa, trots att jag äntligen lärt mig tycka om det. Kroppjävel and all that.

På att vi inte ska åka utomlands i år. Och på att det är så himla fel att ens vilja åka utomlands, för då är man en miljöbov och jag borde inte ens tänka tanken men jag orkar inte tänka mig ett liv utan flygresor faktiskt.

På allt.


Som Håkan Hellström skulle ha sagt.

Förut idag blev jag fångad av en stormvind. Nejdå, det blev jag inte, jag blev slagen av blixten. Fast inte det heller, utan jag blev drabbad av en självklarhet. Nämligen denna: Jag är inte skyldig nån nåt.

Förutom min mamma då, som jag är skyldig pengar. Och mina barn som jag är skyldig att vara en bra mamma eftersom de inte har bett om att vara mina barn. Och så kanske min man då, jag kanske är skyldig honom att vara en trevlig person att leva med. Men annars! Ni fattar principen va?

Och det är ju så klart en självklarhet som nästan gränsar till någon klyscha som moderatpolitiker intalar sig själva när de roffar åt sig pengar åt sig själva och de sina. Men jag brukar glömma det, för jag är så uppfylld av alla dessa borden. Jag borde gå ner i vikt, jag borde ha en roligare frisyr, jag borde piffa upp vårt sovrum, jag borde skriva klart boken, jag borde läsa bättre böcker, jag borde läsa mer oavsett kvalitet, jag borde vara ute mer, jag borde skaffa en pool till barnen, jag borde sy vimplar till köket, jag borde blogga mer, jag borde jag borde jag borde jag borde.

Men så slog det mig idag att jag ju inte borde någonting. Jag har ingen skyldighet att vara smal, vacker och lyckad. Jag har ingen anledning att göra någonting annat än det jag verkligen måste eller det jag verkligen vill. Jag behöver inte ha "dåligt samvete" för idiotsaker som att vi inte har tillräckligt snygga kuddar i soffan, eller att jag inte bakar bullar tillräckligt ofta.

För jag är sån. Jag tänker att jag ska vara precis allt det som alla andra är, allt på samma gång. Det är inte så att jag kanske jobbar på det så väldeliga, så ni behöver inte oroa er för att jag ska bli utbränd, men jag går omkring och skäms och plågar mig själv just för att jag INTE gör det. För jag borde ju. Men alltså, säger vem?

Ingen. Det är ju just det. Ingen har dessa krav på mig, bara jag själv. Och jag är inte skyldig någon något. Det kan vara bra för mig att tänka på ibland.

Jaha.

Då fortsätter vi sjukstugan då. På grund av dålig planering (eller bara glupskhet) åt jag upp allt godis igår. Mycket mycket dumt. Fast jag vet ju inte ifall Majken fortfarande är sjuk, eftersom hon fortfarande sover. Just detta att hon fortfarande sover får mig dock att misstänka att hon just är sjuk fortfarande. Nästan som Schrödingers katt. Nästan.

Hästsuget har blossat upp igen. Hur GÖR man för att inte vilja köpa en häst i tid och otid. Liksom, det är svindyrt och jobbigt och man måste åka dit varje dag (om man nu inte delar med en annan familj, vilket jag lutar åt) och ungarna kanske tröttnar? Men samtidigt: gosa med en häst, tävla, rida ut på långa vackra uteritter, att alltid ha en bästa vän som förstår en, det blir ju ändå så dyrt med ridskola...

Jag vet inte. Vi hade ju häst när jag växte upp. Fodervärdshäst som vi delade med en annan familj. Vi klarade det ju, det gick ju bra. Fast samtidigt kommer jag ju ihåg hur jäkla o-kul det var att cykla dit i snön och kylan för att ge sig ut på en iskall tur med sönderfrysta fötter och fingrar. Fast ännu mer samtidigt (eh) kommer jag ju ihåg hur vi red barbacka med hästarna i bara grimmor ner till deras sommarhage. Hur vi red iväg till ridskolans hoppbana i skogen och röjde loss, hur vi tolkade efter hästen på vintern.

Jag vet inte, som sagt. Lösningen är kanske att när barnen är stora nog att åka till stallet själva skaffa en liten häst plus en större ponny, så kan både förälder och barn rida tillsammans. Och så dela med en eller två andra familjer. Och så bygga ett stall på tomten, för att det är skönt med närhet. Och så ha hästen som en fodervärdshäst, inte en egen, för att minimera kostnadsrisken?

Det här är lite samma sak som när jag blir sugen på att skaffa hund. Jag kan vara skitsugen på det, för det vore ju så mysigt, men sen kommer en regnig vecka och jag tänker på hur jobbigt det vore att behöva gå ut med hunden. Och då vill jag inte ha någon hund längre.

Stackars mina barn. De kommer inte få någonting bara för att deras föräldrar är lata!

tisdag 8 maj 2012

Klockan är 18, dagen är över!

Och det är bara ensamläggning av tre barn kvar. A piece of cake.

Något helt orelaterat: varför gillar ni grovt bröd? Alla ba "ååh... lingongrova, LINGONGROVA!", men det är ju som att tugga på bark? Så himla trist och tråkigt och blä. Tacka vet jag surdegsbaguette, eller baguette i alla former, tunnbröd eller skogaholmslimpa. Jo, skogaholmslimpa. Rostad, med smör som smälter på. Herregud vad gott!

Grovt bröd är lite som deklarationen, läxor, läggning av barn när man bara vill sova: ett nödvändigt ont. Eller nej, vänta nu. Det är ju inte alls nödvändigt. Man KAN välja bort grovt bröd. Så varför utsätter ni er för det?

En annan sak: jag är mycket skeptisk till folk som inte gillar halloumi. "Den gnisslar ju bara", eh ja? Det är typ poängen! Är de presidenter i Puckoslovakien eller? (Skämt snott från Shrek, som jag skrattade liite för länge åt.)

"God" morgon.

Typ såhär: febersjuka ettåringen var vaken halva natten, och när hon till sist somnade var det i vår säng, tätt intill mig. Och det var ju egentligen jättemysigt, för hon har inte sovit i vår säng sedan förra sommaren någon gång, men jag kunde inte röra mig av rädsla för att hon skulle vakna. Så jag sov ju lagom bra.

Och sen då: Drama! Blod! Kaos! Maken ringde från förskolelämningen och informerade om att Emmy råkat smälla upp en dörr i ansiktet på Noa, så de fick åka till vårdcentralen med ett stort jack i hans panna. Som tur var behövde han inte sy, det räckte med tejp, men nu sitter han här hemma med blod i håret och har ont i pannan och spelar på ipaden och jag kan inte äta mitt tröstgodis som jag köpt för att överleva dagen med en febrig ettåring. Eller, jag KAN ju. Men då måste jag dela med mig.

Läget just nu är väl förvisso rätt okej, Majken har fått alvedon och kan knappt tro sin lycka eftersom hon får ha  nappen utanför sängen. Hon mjölkar det till max och tar ur den ur munnen bara för att gnaga lite på ett äpple. Och Noa spelar som sagt, så det är ju inte kaos just nu. Men klockan är bara 9, people. Vi har mååånga lååånga timmar på oss att göra kaos här hemma.

Yay...


måndag 7 maj 2012

Etik, moral och lite irritation.

Jag vet att jag inte alltid ser på världen som de flesta andra. Jag har väldigt svårt att se att något är hugget i sten och vill vrida och vända på allting. Som det här med vad som är fel eller inte fel: vad eller vem avgör det?

Eftersom det är vi människor som har bestämt vad som är rätt och fel finns det ju inget absolut svar. Vi har ju sagt att det är så. Ibland för att vi ska leva vidare (det är dumt att döda, för det är ju himla trist ifall vi utrotar oss själva), ibland på grund av religion, ibland på grund av att vi vill vara civiliserade eller vad det nu kan vara. Poängen är: det är något vi har bestämt. Det finns inget givet svar. Inget svart eller vitt, rätt eller fel.

Och för mig är det så självklart att det är beroende på omständigheterna. Jag tycker att det är helt uppenbart att det ibland kan vara rätt att döda, tortera, stjäla, hota, misshandla eller vad det nu kan vara. Det är väldigt få saker man kan göra mot vuxna människor som jag skulle säga alltid, i alla situationer, är fel. Jag kan till exempel inte komma på någon situation på rak arm där jag tycker att våldtäkt skulle vara försvarbart, men om någon med bra fantasi skapar ett scenario där det skulle vara rimligt med våldtäkt så skulle jag kunna tycka att det är okej också.

För mig finns det liksom inget rätt eller fel rakt av. Allt beror på situation och omständigheter. Låter det helgalet?

I alla fall: just eftersom det sällan finns något "det bara är så" i mitt sätt att tänka blir jag så vanvettigt provocerad av människor som använder sig just av det pseudoargumentet. Stöld är alltid fel, det bara är så. Det är alltid fel att döda någon, det bara är så. Åh, jag får verkligen krupp av det. Förklara VARFÖR då! För jag irriteras inte (i alla fall inte lika mycket) av att någon inte håller med mig, jag irriteras av att de inte kan argumentera för VARFÖR de inte håller med. "Det bara är så", dra åt helvete.

Men jag vet, jag vet. Det är jag som är annorlunda här.

Hoppas det regnar imorgon!

Fyra miljoner nyanser av grönt manifesterar sig utan för vårt vardagsrumsfönster. Gräsmattan är smaragdgrön och tjock och nästan glänsande. Syrenen är självlysande, så grön är den. Men jag har varit fast inomhus hela dagen med Majken som är sjuk.

Sjuka bebisar (ja, ettåringar räknas dit) är de värsta. De ska inte se på TV, de ska inte äta sött, de kan inte säga vad som är fel, de kan inte spela tv-spel, de kan inte göra någonting. När sjukdagar med större barn kan vara rätt mysigt och härligt med lite godis och soffhäng och film, så är sjukdagar med bebisar hell on earth med ett konstant gnällande och snor överallt. Så klart är det mest synd om Majken, det är ju hon som är sjuk, men hon har ingen blogg så här gnäller jag av mig.

Nämnde jag att maken ska på styrelsemötet för föräldrakooperativet imorgon kväll? Att han antagligen ska jobba fram tills dess, så att han inte ens kommer hem däremellan? Alla mina principer kommer flyga ut genom dörren imorgon, den saken är klar. Hon kommer få se på TV och äta glass (har redan fuskat idag med russin) och själv tänker jag så fort ungarna har somnat ikväll åka och köpa godis och cola till mig själv. Det kommer jag behöva om jag ska klara av det här eldprovet!

Tips från coachen: ifall ni någon gång funderar på att skaffa ett (till) barn, men inte är riktigt säkra, tänk på en febrig och förkyld ettåring och om det fortfarande rycker i era fortplantningsdelar: go for it. Då är ni redo!


söndag 6 maj 2012

Min söndag i bilder.


Först var jag och hopptävlade. Ryttaren andades knappt på hela tiden, och hästen är känd för att inte lyfta på fötterna ordentligt. Med andra ord: vi rev några hinder. Men jag är nöjd ändå. Typ. 

Sedan åkte jag hem och satte upp mitt svettiga hår i en mycket fashionabel knut. Jag förstår att ni MÅSTE veta hur jag har gjort den? (Ok, ni måste läsa Underbara Clara för att fatta det skämtet, men ändå.) 


Sedan åkte vi hem och lekte i trädgården. Vi spelade killerball också. Jag ÄLSKAR killerball!


















































Sen spelade vi kubb och Emmy lärde sig cykla utan stödhjul. Mycket fin eftermiddag måste jag säga. Mycket fin dag, på det stora hela. Mycket mycket fin.
























Dagen avslutades med Broccoli- och ostsoppa. Receptet finns här.

Nu är jag sådär godissugen som man bara blir av en riktigt aktiv dag, men jag ersätter godiset med frysta jordgubbar istället. Inte alls samma sak dock. Inte alls.









Dagen D!

I eftermiddag vet jag: ramlade jag av? Rev jag alla hinder? Vägrade jag ut mig? Red jag fel väg?

Ungarna ba "men mamma, vinnandet är inte viktigt! Du är ju med för att det är kul! Tänk på att ha kul istället". Mmm... eller hur. Sötnosarna. Som att deras mamma någonsin skulle vara nöjd med att komma sist för att hon hade kul på vägen dit?

Nåja. Snart iväg till stallet för banbygge och sen är det bara att vänta på min tur. Ja ä int nervös. Sure.

lördag 5 maj 2012

Missa inte! Världspremiär!

Så... vad har ni gjort idag då? Själv har jag nojat inför hopptävlingen, sålt en vagn, nojat inför hopptävlingen, köpt hoppspö, fikat, spelat in skräckfilmstrailer, nojat inför hopptävlingen, läst nya Galago och vänta... sa jag "spelat in skräckfilmstrailer"? Jodå!

Det ska böjas i tid det som skådisar ska bli, så ungarna fick spela huvudrollerna. Själv har jag birollen som Mamma Med Tjock Arm, och är väl "sådär" nöjd med min insats. Sån tur att jag inte hade en viktig del i historien, framför allt med tanke på hur mörkrädd jag är.

Ja ja, jag ska sluta tjata. Det är klart att ni vill se trailern! Voilá:





Hoppas ni kan sova i natt trots allt!

fredag 4 maj 2012

Redhead!

En konversation med mitt hår:

- Hörru håret, sa inte jag igår att jag skulle färga dig rött?
- Eh jo?
- Och vad blev det då?
- Orange i botten och inget i längderna.
- Precis. Hur förklarar du det?
- Tja, vad hade du förväntat dig, me being your nemesis and all.
- Jo, förvisso! Men jag tyckte liksom att vi kommit bättre överens på senare tid.
- Eh ja, när jag fick vara blont ja!
- Jo, men du mådde ju inte så bra av det direkt.
- Nej, men vill man vara fin får man lida pin!
- Okej... men nu tänkte jag färga dig igen.
- Ok.
- Intensiv kopparfärg, lite direktöversatt sådär.
- Lycka till med det.
- Va?
- Jag menar "okej".
- Bra!

...

-  Hörru håret?
- Ja, vad är det nu då?
- Det här blev väl ändå rätt okej?
- Jaså? Trots att jag är närapå vinrött i längderna och du ser ut som om du skulle kunna vara med i Aqua?
- Ja ja.
- Men tycker du inte att det duger?
- Gör det väl.
- Jag menar, jag har ju ändå mitt ansikte och kropp att jobba med också. Du har ju bara dig själv.
- Ha ha, ursäkta mig men säger du på riktigt att du ser dessa två saker som något positivt? Ha ha ha. Ha ha ha ha ha.
- Fy fan vad du är elak håret.
- Jo, men det är inte jag som för en konversation med mitt hår. Freak.

Nåja, omfärgat och klart och jag lyser ju upp i alla fall! Det är rödorange och intensivt men rätt så snyggt. Sen får vi väl se hur länge det håller sig så här piggt och livligt men det blir ett annat bekymmer. Och ja, självklart ska ni få bildbevis. Heeelt naturliga (jag satt på en kudde i vårt sovrum med stativ och självutlösare på kameran) och heelt oretuscherade (faktiskt bara födelsemärkena, jag ville se hur jag skulle se ut om jag hade haft en "normal" hud.)




Och nu ser jag att håret ser ut att ha två olika färger. Nåja, det beror bara på ljuset. Sanningen ligger väl närmare den nedre bilden än den övre i alla fall. 

Min fredag i punktform

* Hårfärgningen blev totalt misslyckad, så nu måste jag skämmas under tiden jag letar efter en ny hårfärg på stan. Alltså, en ny förpackning med hårfärg som ska in i håret. Inte en peruk eller liknande.

* Trots att min snåla sida tycker att det är vanvettigt att betala pengar för något så tråkigt som underkläder är jag så illa nödd och tvungen. Man kan inte gå omkring med hål i varenda trosa. Särskilt inte om man nu oroar sig för att bli lämnad. Närå, skoja bara. Inte om hålen i trosorna dock, det ser ut som att jag är Edward Scissorhands eller något.

* Jag är hungrig. Varsågod för info. När ni läser det här kanske jag är mätt igen, det vet man ju aldrig. Ikväll ska vi till exempel äta pizza med salami, vitlök och tomat och då lär jag vara proppmätt. Men just nu? Hungrig som sagt.

* Jag jobbar hemma hos min mamma idag för lugn och ro. Synd bara att jag inte har så mycket jobb att göra just idag. Någon som vill ge mig något att skriva om? Jag kan göra broschyrer, annonser, texter för webb såväl som tryck, pressreleaser, foldrar, sköta sociala medier och skriva kommunikationspolicies och dylikt. Eller så kan ni ju bara ligga på valfri tidning om att de ska anlita mig som krönikör, för det skulle jag göra mig utmärkt som.

* Jag har ont i huvudet. Botas enklast med pizza, soffhäng och veckans skörd av tv-serier. Vilken tur att det är just det jag har inplanerat ikväll!

* Idag är det en sån jävla fuldag. För mig alltså. Bara för det tänker jag gå bananas på mammas smink innan jag ger mig upp på stan. Ifall ni Örebroare ser en tjock översminkad småbarnsmorsa med knallorange hårbotten och dassigt bruna toppar, kom fram och hälsa vetja!

* Jag kanske inte har några läsare i Örebro som jag inte redan känner privat?

* Kan bero på att jag har oförskämt få läsare med tanke på hur bra min blogg är.

* Nu blev det deppigt.

* Men! Ska också köpa ridspö idag eftersom det på söndag är dags för den stora hopptävlingen. Yay! Nervöst!

* Det här med punktform blev ju lite tjatigt kan jag känna nu.

* Eftersom jag har bloggat det här på arbetstid tänker jag fakturera var och en av er som läser ca 2 kronor, så att jag har råd att byta ut alla trasiga trosor i min låda mot snygga och söta sådana. Värdiga Jess i New Girl. Det ni!

* Slut.

torsdag 3 maj 2012

Om att kalla sitt barn "duktig".

Jag vet inte vad som är värst: de som missuppfattat allt och raljerar om att Juul-anhängare aldrig säger att deras barn är duktiga, eller de Juul-anhängare som missuppfattat allt och faktiskt vägrar säga att deras barn är duktiga?

Ungefär så här tror jag att det var: någon läste böcker av Jesper Juul och blev tagen av all klokhet. Jag till exempel. Denna någon, inte nödvändigtvis jag så klart, spred den nya läran till vänner och bekanta och diskuterade på Familjeliv/föräldragruppen/öppna förskolan och så började fler och fler läsa Juul och liknande och många höll inte med och andra höll med och så kokade det hela ihop till en liten karamell som gick ut på att man inte får säga att ens barn är duktiga, för det skapar prestationsångest. Man får inte säga att teckningar är fina, för det är att bedöma. Man får inte... ja, ni fattar.

Och det har ju så klart blivit tokigt någonstans då. Det är klart man kan säga att barnet har varit duktigt när det faktiskt har varit det. Men det blir ju så vanvettigt tokigt när man säger att någon är duktig på något som man faktiskt inte kan vara varesig duktig eller mindre duktig på att göra.

Åka rutschkana? Nja, det är väl inte sådär vidare duktigt att medelst tyngdlagen ta sig nerför en leksak?
Äta? Kanske inte sådär svinduktigt att lyckas få i sig det som man behöver för att överleva.
Göra sandkakor? Sova? Pilla sig i näsan? Nej, knappast va.

Lära sig gångertabellen upp och ner och baklänges och framlänges? Ja, det kan man ju tycka.
Lyckas ta sig upp för en trappa för första gången? Det kan man också tycka.
Eller så säger man "väl kämpat" eller "grattis, vad kul att du lyckades" eller "hurra för dig, hur känns det?" istället. Det är ju valfritt.

Poängen är den här: att säga "vad duktig du är" är att bedöma, inte enbart berömma. Och väldigt mycket som barnen gör behöver faktiskt inte bedömas. Väldigt lite behöver bedömas, om vi ska vara ärliga. Mycket mycket lite. Däremot är det självklart inte farligt att säga att barn är duktiga, och om man tror att orden i sig är det som avgör ifall barnet känner sig bedömt, berömt eller ignorerat så är man naiv, eller väldigt okunnig om hur vårt kroppsspråk, våra ansiktsuttryck och vårt tonläge påverkar hur vi uppfattas.

Om man bara byter ut orden är det också sak samma. Om man har läst något fragment av vad andra tycker och tror att man ska stryka ordet "duktig" ur sitt vokabulär så har man missuppfattat. Precis som man har missuppfattat om man tror att barn inte behöver bli uppmuntrade ibland, oavsett vad det handlar om.

Mina barn är vanvettigt duktiga ibland. När Emmy som inte ens har fyllt fem år nästan har lärt sig läsa själv, då har jag sagt att hon är duktig. Jag skulle lika gärna kunna säga att det är kul för henne att hon nu kan läsa lite, men jag tycker att duktig passar in. När Majken på tre sekunder förstod hur hon skulle ta sig ner från vårt trädäck utan att ramla den halvmeter som är ner till gräset, då sa jag att hon var duktig. Jag hade lika gärna kunnat säga att det var en smart lösning, vad listigt tänkt, men jag tyckte att hon var duktig. När Noa räknar division och multiplikation så utbrister jag att han är duktig, även om jag skulle kunna säga att han minsann verkar ha kul med siffror, för jag... tja, ni fattar. Jag tycker att han är duktig.

För barn kan vara duktiga. De kan rita fint, de kan sjunga fint, de kan vara bra på vissa saker och mindre bra på andra. De kan vara dåliga och bra och svinbra och makalöst kassa och helt enkelt duktiga ibland och ibland inte. Det är inte farligt att säga att de har ritat fint, så länge man inte gör det till en stor grej. Det är inte farligt att uppmärksamma en prestation med att de har varit duktiga, så länge man inte slentrianbedömer när barnet bara vill få uppmärksamhet. Det är inte farligt att vara uppmuntrande eller ifrågasättande. Faktiskt inte.

Det är ju självklart inte farligt att slentrianbedöma heller. Bara onödigt. Det som däremot kan vara skadligt för barnen är om föräldrarna har läst något de inte riktigt förstått sig på och därför konsekvent vägrar ge barnen någon slags bedömning eller beröm, för att de inte vill sabba deras självförtroende och självkänsla. Och därför gör precis just det.


Någon slags lägesrapport.

Jag sitter med färg i håret. Den är knallorange, men med min vanliga tur med hårfärger lär det inte synas någon skillnad alls när jag har tvättat ut den. Så har det varit hela tiden sedan jag färgade över mitt blonda: inget fäster. Framför allt inte det röda, men jag vill ändå inte henna, men nästan inget annat heller.

Idag cyklade jag hem från föräldramötet på skolan och solen sken och ungarna var på fotbollsträning och jag tänkte på att jag måste komma ihåg att vattna den stora omplanterade rosen. Och det har jag gjort nu.

Det skär i mig såna här vackra dagar, för jag slits mellan lyckan över det som är nu och rädslan, nej vetskapen, om att det snart tar slut. Snart är det högsommar och juli och sen augusti och sen börjar det om: höst, vinter, helveteshalvåret. Å andra sidan kan jag ju inte strutta omkring och vara såhär hög på lyckorus hela tiden, det hade ju blivit helt olidligt. (Samt inneburit en väldigt eftersatt blogg året runt.)

Sen kom familjen hem från fotbollsträningen och Majken fick välling och de stora fick smörgåsar och jag hade köpt äcklig hushållsost för att vara snäll. Hushållsost och margarin, jag förstår mig inte på det. Det är min mardrömsfrukost: torrt köpebröd med några skivor hushållost över margarin, och så några paprikaringar. Jag vet att de flesta gillar en sån smörgås, den verkar i alla fall alltid vara vanligast på konferenser och liknande, men jag avskyr det.

Men så är jag ju otroligt kräsen också. Kan inte äta Lätta och Lätt&Lagom och allt vad det heter. Bregott är det enda jag kan ha på smörgåsen, vilket ställer till det lite när jag är utomlands. Fast då gnuggar jag bara lite tomat på brödskivan, ringlar över olivolja och så saltar jag lite och sen är det en svingod frukostsmörgås och jag behöver inte ens närma mig disken med konstiga pålägg och bredbara alternativ.

Eller så äter jag färsk frukt eller en croissant eller går direkt på lunchen istället. Det går ju bra det också.

Min största rädsla.

(Ja, förutom olyckor och dödliga och sjukdomar och sånt jag ligger och ångestar över nätter jag inte kan sova.)

Det skrämmer mig något så oerhört att man inte kan bestämma över sitt förhållande själv. Att det finns en annan person med i det hela, en person med egen vilja och egna känslor. En person som en dag helt plötsligt kan knata in genom dörren och säga att hen har blivit kär i någon annan, dags att packa, tack och bock och adjö.

Nå, kanske inte så drastiskt och kallt, men ändå. Man kan bli lämnad. Jag kan bli lämnad. Alla kan bli lämnade. Och det är så vanvettigt svindlande otäckt att tänka på. Att marken man står på kan rämna. Att man inte kan påverka det själv, för man kan faktiskt inte tvinga någon att stanna kvar.

Men säg att man ändå kommer igenom den sorgen och den förlusten. Säg att man överlever, för det gör man ju. Ja, tänk då om man har barn. Jag blir på riktigt illamående vid tanken på att inte träffa mina barn så ofta som jag vill. Att vara ifrån dem hälften av deras tid? Missa hälften av deras liv? Fördelen med att vara två lika engagerade föräldrar är ju att skilsmässorisken minskar, nackdelen är att den andra föräldern självklart kommer vilja ha barnen lika mycket som man själv. Vilket innebär att helt plötsligt måste man säga hejdå till hälften av jularna, missa sina barns födelsedagar, inte vara där när stora saker händer. Jag får verkligen hjärtklappning av skräck inför tanken.

Och så slutar det inte där. För alla kan ju träffa någon ny, och helt plötsligt är det någon annan som firar jul med dina barn och sover med dem i sängen när de är mörkrädda och tröstar när de är ledsna. Någon annan, som inte är du eller din före detta partner. Som inte är barnens förälder.

Innan ni börjar protestera över att jag blir helt kd här så vill jag bara säga så här: Jag tycker att skilsmässor är skitbra om man mår dåligt i förhållandet, jag tror inte att skilsmässobarn blir traumatiserade och jag tycker att ju fler engagerade vuxna i barnens liv desto bättre! I teorin. För andra.

Men om jag ser till mitt liv och mina barn och mina känslor så vet jag att jag skulle ha otroligt, makalöst, svårt att hantera situationen. Det är klart att jag inbillar mig att OM det värsta skulle hända så skulle vi alla vara vuxna och vänner och kanske fira jul ihop och mina barnlösa veckor skulle vara fyllda av skoj och vänner och kul jobb och allt skulle bli som i en härlig lagom neurotisk film.

I verkligheten hade jag dock varit den där vansinniga exfrun som inte kan släppa taget, som avskyr den nya och som gråter hela tiden på sina barnlösa veckor av saknad efter sina barn.

Låt oss hoppas att jag slipper bli lämnad helt enkelt.

onsdag 2 maj 2012

Sunk och stil.

Jag älskar att alla blir lika sunkiga, svettiga och sjaviga på sommaren. På vintern är folk så eleganta och välklädda, men så fort graderna börjar visa 17-18+ så åker elegansen ut genom dörren.

Kvar finns mitt normaltillstånd: svett, svajigt smink och otvättat hår i rufsig tofs. Och det är ok på sommaren! Lägg till ett par snygga skor och shorts och du är till och med trendig.

Högrött, glansigt ansikte är inte längre något att skämmas för, ty alla ser ut så. Kumbaya kring lägerelden och allt sånt.

Welcome to the dark side kamrater. Jag har väntat!

Dessutom: om man drar på sig gummistövlar och drar lite lera på kinden ser man ut som en redig bondtjej och det är ju alltid hett i landet that brought you fäbodjäntan!

(Nej, det är inte fel på färgåtergivningen. Jag är så här röd.)

tisdag 1 maj 2012

"Tystnad... tagning... sommaridyll!"

Ni vet filmer där det är scener från någon familj som bor i ett hus och så är allt sådär superidylliskt och härligt och solen skiner, barnen är glada och har kompisar över och så kommer det släkt och vänner och man grillar och dricker vin och pratar och planterar blommor och grillar och så kommer det någon mer över och så är det solvarma katter och bullar och kaffe och påtår och varmt och så tänker man i publiken att det är överdrivet, för så där är det ju aldrig i verkligheten?

Well, exakt så har våra senaste dagar varit. Makalöst idylliska. Härliga. Varma. Jag är förbaskat lyckligt lottad helt enkelt, på alla sätt och vis.

Och, för att knyta an till något jag sagt tidigare: det slog mig idag att min kropp kanske inte uppfyller dagens skönhetsideal, men jävlar vad stark den är ändå. Jag känner mig som en liten arbetshäst och har både skyfflat grus, burit stenar och träd och kört tunga skottkärror. Valkar i händerna till trots: shit vad min kropp orkar med!