Förut idag blev jag fångad av en stormvind. Nejdå, det blev jag inte, jag blev slagen av blixten. Fast inte det heller, utan jag blev drabbad av en självklarhet. Nämligen denna: Jag är inte skyldig nån nåt.
Förutom min mamma då, som jag är skyldig pengar. Och mina barn som jag är skyldig att vara en bra mamma eftersom de inte har bett om att vara mina barn. Och så kanske min man då, jag kanske är skyldig honom att vara en trevlig person att leva med. Men annars! Ni fattar principen va?
Och det är ju så klart en självklarhet som nästan gränsar till någon klyscha som moderatpolitiker intalar sig själva när de roffar åt sig pengar åt sig själva och de sina. Men jag brukar glömma det, för jag är så uppfylld av alla dessa borden. Jag borde gå ner i vikt, jag borde ha en roligare frisyr, jag borde piffa upp vårt sovrum, jag borde skriva klart boken, jag borde läsa bättre böcker, jag borde läsa mer oavsett kvalitet, jag borde vara ute mer, jag borde skaffa en pool till barnen, jag borde sy vimplar till köket, jag borde blogga mer, jag borde jag borde jag borde jag borde.
Men så slog det mig idag att jag ju inte borde någonting. Jag har ingen skyldighet att vara smal, vacker och lyckad. Jag har ingen anledning att göra någonting annat än det jag verkligen måste eller det jag verkligen vill. Jag behöver inte ha "dåligt samvete" för idiotsaker som att vi inte har tillräckligt snygga kuddar i soffan, eller att jag inte bakar bullar tillräckligt ofta.
För jag är sån. Jag tänker att jag ska vara precis allt det som alla andra är, allt på samma gång. Det är inte så att jag kanske jobbar på det så väldeliga, så ni behöver inte oroa er för att jag ska bli utbränd, men jag går omkring och skäms och plågar mig själv just för att jag INTE gör det. För jag borde ju. Men alltså, säger vem?
Ingen. Det är ju just det. Ingen har dessa krav på mig, bara jag själv. Och jag är inte skyldig någon något. Det kan vara bra för mig att tänka på ibland.
3 kommentarer:
Precis så! Igenkänning på det och väl skrivet.
Verkligen! Det är precis så men helvete vad svårt det är att faktiskt få in det i huvudet. Även om jag titt som tätt kan tänka att "ingen dömer dig om du inte har fint och fixat hemma när du bjuder hem folk - det är viktigare att umgås än att ha dammfritt" har jag oerhört svårt att släppa taget och faktiskt leva efter den devisen. När jag kommer hem till andra som inte har putsat och fejat inför mitt besök tänker jag alltid "SKÖNT! De tycker att vi är tillräckligt nära vänner för att INTE upprätthålla någon sorts fasad utåt." Ändå tänker jag att andra ska tänka annorlunda, om det var mitt badrum som inte var nystädat inför ett besök. Det är mina egna krav på vad andra ska tycka och tänka som är problemet, inte vad andra faktiskt tycker och tänker. För vem bryr sig, egentligen, om det inte är superstädat hemma hos någon annan?
Känner igen mig ... lite för väl. (Fast några vimplar i köket känner jag inte att jag borde ha.)
Skicka en kommentar