Det här med att bli bedömd så tydligt och rakt varje gång man jobbar, det är "lite" slitigt för en som jag. Ni vet, en sån som går omkring och tänker att alla tycker att hon är värdelös och att de bara inte brytt sig om att berätta det än.
Det gör att det blir lite haltande med faktureringen ibland. Som nu senast då jag för några veckor sedan lämnade in en artikel till Föräldrar&Barn och sedan hörde... ingenting. Alls. Tystnad.
I mitt huvud är detta = "Åh nej, de hatar artikeln! De orkar inte höra av sig och säga det för den är SÅ dålig att det inte är värt att ens försöka få den rätt igen. De vill bara slänga den och inte betala."
Så tvingade min man mig att kontakta dem för att fråga om vart jag skulle ställa fakturan (de har bytt ägare sen jag skrev för dem sist) och jag tog mod till mig.
Verkligheten var då detta: "Oj, men då har jag bara glömt att svara dig, förlåt för det. Jag tyckte om din text och hade inga synpunkter. Skicka fakturan till mig på..."
Man kan ju tycka att det är dumt att gå omkring med SAMMA farhågor VARENDA gång jag lämnat in en text. Det tycker jag också. Det är rätt slitigt faktiskt.
Kan jag därmed bestämma mig för att låta bli att oroa mig? Nej.
Ibland alltså. Ibland är tanken på ett arbete vid ett löpande band väldigt lockande.
3 kommentarer:
Tyvärr, det finns inga löpande band kvar. Bara att fortsätta va fabulous m à o
Jag hatar också det, och drömmer om ett jobb där man inte behöver prestera. Men det finns väl inga...
Du *är* ju i alla fall fabulous, till skillnad från somliga andra.
Ha ha. Fabulous. Jo men visst.
Bedömningsarbete är det värsta, prestera måste man ju göra på de flesta jobb men det är så himla tydligt när man gör sånt här att det bara är ens resultat som bedöms. Förvisso föredrar jag det egentligen, men osäkerheten tar över ibland.
Skicka en kommentar