Men buhu buhu vad himla gnälligt det var här inne då. Orkar inte med att den här bloggen ska vara lika deprimerande som jag är just nu, så nu tänkte jag liva upp stämningen lite med ytliga saker jag tänkt på nu på sistone. Obs, när jag säger ytliga så menar jag superytliga, galet ytliga. Om ni är känsliga för sånt så sluta läs nu. JÄTTEYTLIGT, OKEJ?! Orkar ej få pk-kommentarer sen, nu är ni varnade.
Okej, here we go:
När jag var ute med kompisar i helgen så var det ett par gubbar på kanske 45-55* som var jättefula och töntiga och stod och stirrade på mig och en kompis sådär totalt uppenbart. Vilket fick mig att berätta om hur jag blir förolämpad när riktigt fula killar kommer och försöker ragga på en, eftersom det får mig att känna att de tycker att jag är i samma liga som de är? Vilket ju i förlängningen blir en förolämpning, eftersom de är jättefula.
Tydligen är det här jättekonstigt? Någon tyckte att killar chansar bara på nån de tycker är snygg och tänker inte på ifall de har nån chans eller inte. Men så kan det väl ändå inte vara? Även män måste väl ha någon slags reality check och inte ragga på en sjua om de är en etta? Eller vänta nu, män... realistiska... nä, det kanske fanns något i det ändå? Nån annan tycker att man ska känna sig smickrad för att nån blir intresserad av en, oavsett hur den ser ut. Men alltså, en random kväll ute på krogen = väldigt väldigt väldigt mycket flirtande. Kommer en som är grymt snygg fram och raggar är ju det smickrande eftersom det betyder att han tycker att vi är i samma liga. Kommer en som är jätteful fram... osv osv.
Åh, nu kommer folk ba "Men vem TÄNKER ens på ligor? Poäng? 1-10 skalor höll man väl på med när man var 17?" Well, have you met me? Nej okej, det har de flesta av er inte. Stackars er. I alla fall: jag tänker på sånt. Och jag har alltid funderat på det här med att ranka sig själv på en skala av 1-10. För jag har tänkt att antingen måste man jämföra sig med typ folk generellt, dvs de man möter i arbetsliv, på krogen, på fritiden osv. Och då kanske man hamnar på en viss siffra. Men ska man ta in supermodeller, skådisar, Zara Larsson osv. i ekvationen, då borde man ju hamna på en etta. Vad händer då med alla som är mycket fulare?
Men! Nu har ju jag en man som är "lite" bättre på det här med matteliknande grejer och han förklarade att om jag tar med Beyoncé, CC i New Girl osv, det vill säga HELA världens befolkning, då måste jag även ta med pensionärer, finniga tonåringar, Bert Karlsson, Idol-Danny mfl, vilket innebär att ja, toppsiffrorna fylls ju fort med alla undervackra människor, men bottensiffrorna fylls ju också fort med well, typ danskar, vilket gör att man kanske hamnar ungefär samma ändå.
Sånt funderar jag på ibland.
*(Obs, var egentligen inte åldern som var problemet. Mer att de var episkt fula. Skulle ju som alla vet INTE klaga om Erik Haag stod och stirrade på mig.)
4 kommentarer:
Hahaha!
Tror helt klart att det är sn snubbegrej att ragga på den som är snyggast istället för att först utvärdera om det finns nån chans.
Men hur kan man veta var man hamnar på skalan? Dels - finns det en objektiv skala där alla hamnar likadant oavsett vem som bedömer och dels - hur sjutton ska man kunna se objektivt på sig själv även om man skulle kunna göra det på andra?
/den som inte fattar
Man får ju uppskatta lite presens. Chansa. Göra en bedömning, typ. Så klart finns det inte en helt objektiv skala, men på det stora hela. Väldigt få nior uppfattas som ettor av andra osv.
Jag är helt med dig här.
Tror generellt att män i allmänhet har betydligt sämre självinsikt (pga maktstrukturer? Bättre självkänsla pga kön?) och tror att dom har en chans på alla.
Det som är kul/fascinerande är ju när en - enligt mig - tia är ihop med en tvåa. Båda hållen. Så subjektivt ksn det ju definitivt vara.
Och ålder. Don't get me started. Jag är fortfarande förbluffad över att jag 40!!!!! Och gift med en (tia ;-)) som är 42!!!!! Var helt övertygad om att jag aldrig nånsin skulle tycka nån över 40 var attraktiv. :-D
Skicka en kommentar