När jag var liten brukade min pappa lyssna på musik jättehögt. Sådär att det dånade ut längs med vägen vi bodde efter. Sådär att vi hörde det på långt håll. Så att rutorna skallrade och man inte kunde tänka en klar tanke. Efter ett tag fick han ett par sladdlösa hörlurar i present för att slippa förpesta vår tillvaro med John Fogerty eller vad det nu var han lyssnade på för tillfället.
Och jag hatade det då. Avskydde det. Men nu som vuxen kan jag så relatera. Det finns ju inget bättre än när musiken tar över allt. När man har så högt på att det känns som att kroppen vibrerar av ljudvågorna. När inget annat får plats än musiken.
I morse lyssnade jag på Håkan Hellströms version av "Visa vid vindens ängar" på så hög volym att jag fortfarande har ont i öronen. Det var säkert dumt, men crescendot i den låten ändå? Galet.
Sen började jag på en lista med låtar som har bra crescendo i sig. Den har än så länge kanske 15 låtar, allt ifrån opera till Queen till Celine Dion.
Jag kanske borde önska mig ett par sladdlösa hörlurar i julklapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar