Mina icke-gröna fingrar.

Ja, eftersom allt vissnar som jag rör vid borde väl rubriken ha varit "mina bruna fingrar", men... nej.

Majken planterade förra året en tomatplanta, nej rättelse behövs. Majken fick i födelsedagspresent i mars förra året ett litet kit med sex små jordplättar som hade frön i sig. Man skulle bara vattna och så var de redan i nåt litet mini-växthus. Jaja, vi dödade alla små plantor förutom en. Inte medvetet sådär som pappor förr i tiden slog ihjäl kattungar utan mer... försummande. Men en överlevde både våren och sommaren och sen i september så fick vi tomater. Majken var lycklig, jag var i chock över att vi klarade en hel planta en hel sommar och tomaterna var goda.

Så nu vill hon odla något mer. Och jag vill ju också odla. Nej, ännu en rättelse behövs: jag vill också VILJA odla. Men eftersom jag dödar precis allt grönt i min närhet så har jag lärt mig att det är meningslöst att ens försöka. I sommarstugan hjälper jag mamma att plantera och fixa och dona, men jag kan ju verkligen inte göra nåt själv. När vi bodde i hus så var jorden där magisk för rosor och alla små rosplantor vi petade ner blomstrade som fan - men vi gjorde ju inget. Det här att driva upp små plantor från frön och kultivera (har ingen aning om vad det här betyder, men det låter som ett odlingsord) grödor och så och komma ihåg att vattna? Inte min grej.

Så med största sannolikhet slänger vi i lite frön med typ sockerärtor i en av pallkragarna i sommarstugan och i början kommer Majken vattna noggrant och nitiskt och sen kommer hon att glömma och då kommer min mamma försöka rädda planteringarna men sen kommer hon åka bort en vecka nånstans och då vissnar allt och sen kommer hon tillbaka till död och öken och jag får känna mig usel. Men det är klart vi ska försöka i alla fall!