Misär

Gud vad det är sorgligt hemma. Igår kväll när vi kom hem ställde sig Noa på trappen och sjöng en egenkomponerad sång ut i mörkret:

"Min lilla katt som har rymt från mig, kom tillbaka.
Kom tillbaka lilla Skrutt, jag vill ha dig här igen."

Sen på kvällen grät han. Och jag. Över att vår skrämda lilla tjockiskatt finns därute i novembermörkret, helt ensam och rädd. Han har varit borta i en halv vecka, och hoppet om att han ska komma tillbaka blir mindre och mindre.

Det värsta är att vi är så maktlösa. Vi kan inte göra någonting för att trösta en liten fyraåring som saknar en av sina katter. Jag kan ju inte ens trösta mig själv.