Om att blotta sig för främlingar

Det här med bloggstatistik, hur resonerar ni? Jag blir jätteglad när jag ser läsare från typ Island eller Canada eller bara Trollhättan - eftersom jag inte känner någon där. Det är tydligen viktigt för mig, att mina bloggläsare ska vara helt okända för mig. (Därmed inte sagt att jag inte uppskattar de av er som jag känner. Kramizzar!) Jag antar att det har att göra med att jag vill att folk ska läsa den här bloggen för att man tycker att den är bra. Inte för att man känner mig eller vill veta vad jag har gjort idag, eller för att man på något sätt "borde".

Därför stör jag mig också lite på alla såna här tips om "hur du får läsare till din blogg". Man ska skaffa vänner i bloggosfären. Man ska vara med i listor, man ska engagera sig i kommentarerna, vara med i tävlingar, man ska bilda ett nätverk. Och så kommer då de i nätverket läsa bloggen, och man får fler pinnar i statistiken. Jag förstår inte riktigt poängen. Om man måste kämpa så för att skapa relationer med folk så att de sedan läser ens blogg - då är det ju inte själva bloggen som lockar? Det känns som en unge som mutar sina klasskompisar med godis för att de ska komma pån hens kalas, och sen nöjt tittar sig omkring och tänker "vad mycket kompisar jag har".

Det finns ju ingen poäng med att ha läsare, bara för statistikens skull. Jag skojar ofta om att jag älskar mina anonyma läsare, men det gör jag! I verkligheten kanske jag hade avskytt er om jag hade träffat er face-to-face (det är rätt troligt eftersom jag är gravt socialt inkompetent), men här - som mina läsare - älskar jag er. För att ni vill läsa, för att ni kommer hit. För att ni kommenterar. För att ni, även fast ni inte känner mig, bryr er om vad jag har att säga.

Utan att jag behöver gå på ett stort korståg för att dra hit er.
Tack!


(Herregud. Jag har så jävla ont av min ägglossning (se rubriken btw) att jag skrev "nätvärk". Snacka om freudian slip.)