Because I'm worth it!

Idag har varit en sån där härlig dag som jag kände att jag verkligen behövde. Vi har åkt pulka i enorma backar, ätit äggmackor i ljummen raststuga och badat skumbad i stort badkar. Snart ska vi äta god kvällsmat och sen blir det lite lördagsgodis och tv. Sådär jättefamiljärt och bara alldeles alldeles underbart.

Familjelivet blir bashat alldeles för ofta. Det låter ju mycket häftigare att vilja dricka färgglada drinkar eller gå på fina teaterpjäser. Missförstå mig rätt, jag gillar sånt också. Det vet ni väl? Men nog är vanligt svenssonliv alldeles för underskattat. Precis som tacos. Tacos är sjukt gott, fredagsmys is the shit och en tv-kväll i soffan när barnen har somnat kan vara precis vad förhållanden behöver.

Nej, det kommer ingen rolig slutpoäng i det här inlägget. Jag har helt tappat förmågan att vara rolig (jo, det tycker jag faktiskt att jag har varit förut, men feel free to disagree). Däremot kan jag upplysa er om att jag är stolt över:

Noa, för att han (till skillnad från många andra femåriga pojkar) inte lägger någon prestige i att våga åka i stora backar. Han konstaterade helt nöjt att den branta backen var för läskig för honom. Vi skulle åka i den lilla.

Emmy, för att hon är en tuff liten krabat som trots sin låga ålder vågade åka ända högst uppifrån i den stora backen, över hopp och allting. Jag tyckte att den backen var för läskig och stor. Hon hade inga problem med det.

Däremot är jag väl mindre stolt över P, som under äggmackefikat helt plötsligt utbrast: "Ja! 'Brunch' består ju av två ord; breakfast och lunch. Det har jag inte tänkt på förrän nu." Eh, ja.

Grattis älskling?