Om att vara en bra förebild.

Fy fan vad jag är en bra förebild för mina barn. Jag är ledsen över att behöva uttrycka mig så dahmerskt, men alltså: det är jag.

Eller jo visst, jag har ju mina brister jag också. En handfull. Eller två. Men det är liksom det som gör att jag faktiskt är en bra förebild. Jag får ont i magen när jag tänker på vilka ideal de barn som måste växa upp med såna här kvinnor ska växa upp och försöka efterleva. Kvinnor som färgkoordinerar muffinsen med kökshanddukarna, med krukväxterna, med stenen av strass på ena tanden. Eller nej förlåt, det är för trashigt. De färgkoordinerar med hunter-märket på gummistövlarna.

Allt detta kliniskt rena, mjuka, "kvinnliga", vackra, färgkoordinerade, perfekta - hur kan det inte kännas som en tvångströja av sönderrivna sköna hem-tidningar? Alla dessa perfekt färgade hår, alla dessa ögonbryn utan ett oregerligt hårstrå, alla dessa välmanikyrerade naglar som knådar degar till sötsaker som aldrig någonsin äts upp eftersom det är ett ögonblick on the lips and forever on the hips och man måste ju ändå unna sig för om man inte gör det är man ju en "sån där" tjej som inte uppfattas som avslappnad och kul och rolig, så unnar sig gör man ju, men inte för mycket - bara en chokladbit till kaffet som avnjuts med väninnor som har lika tighta jeans som de också ska klämma ner sig i, för man får inte unna sig för mycket och man får inte slösa bort tiden för den tid du lägger på något annat än att vara väl-...artad, -manikyrerad, -uppfostrad, -digt vit vit vit och glänsande, den är bortslösad och kommer aldrig mer igen och vem vill slösa på tiden när tiden knappt räcker till barn och hus och man som figurerar någonstans i bakgrunden, som jobbar, som drar in pengar till att köpa kitchen aid i en färg som matchar muffins och kökshanddukar och schampoflaskor och alla böcker som är omklädda för att inte störa med sina bokryggar i omatchande färger.

Jag sminkar mig och nojar över mitt utseende, men jag kladdar åtminstone på med rött läppstift och blå ögonskugga och sprayar torrschampo i håret för jag orkar inte duscha och jag letar reda på ett par skor som inte är smutsiga och jag slänger mig i soffan med senaste avsnittet av Project Runway eller ett avsnitt Veronica Mars och säger åt barnen att leka själva, att sköta sig själva och jag äter av deras lördagsgodis och jag tjafsar med deras pappa om vem som får mest godis eller vin eller cola och jag skiter fullständigt i familjen och drar till olika europeiska städer med mor och syster istället och shoppar ingenting, absolut inget till barnen, men solar och dricker vin och drinkar och äter god mat och tittar på intressanta byggnader och kommer hem och låser in mig i tvättstugan där jag jobbar och försöker dra in pengar och bidra till familjen och leva min fucking dröm, hur uttjatat det än låter. Och jag kräver jämställdhet och genustänk och allmän vettig medvetenhet och ställer krav på uppförande och tänker en massa om uppfostran och filosoferar, diskuterar, förklarar politik för mina barn.

Jag ville bara säga det. Att jag, såna som jag, vi är så otroligt mycket bättre förebilder för våra barn, främst för våra döttrar, än vi någonsin kan tänka oss. Jag vill inte att de ska växa upp och knapra lyckopiller för att orka med alla krav de har på sig. Jag vill inte att de ska låta bli att ta en normalstor portion av den goda maten, jag vill inte att de ska bli hemmafruar för att "det råkade bli så i just vårt fall". Jag vill att de ska kräva, vara jobbiga, tjocka eller smala så länge de är nöjda, lata, effektiva, coola, starka och modiga. Det vill jag. Om de sen gör det med tjockspacklat ansikte eller i skogsmullekläder, det skiter jag i.

Slut på utbrottet/självförhärligandet.