Vad är det för mupp som har gjort det till en allmän lag?
Nej, det kanske inte är fint att erkänna, men nog fan är det okej att missunna folk något? Det vore ju stört annars. Om jag tycker att någon rätt korkad, dum och trist person får massor av chanser och lyckas och blir framgångsrik och hyllad så tänker jag minsann sitta här på min lilla kammare och missunna som in i helvete. Avundsjuk kommer jag också vara, men poängen är att jag verkligen kommer sitta och önska att hen ska bli fråntagen allt hen fått till sig givet. Oj, det där lät som ett bibelord. Inte meningen.
Men alltså, summan av kardemumman: missunnsamhet, helt okej!
Så det så!
12 kommentarer:
Du kanske ska skriva en Enligt-Ellen-bibel? ;-) Amen!
Alltså ja. Jag missunnar så in i helvete. Och det helt utan att vara avundsjuk.
En idiot slutar oftast inte vara en idiot bara för att hen når framgång, och en del blir kända just för att de är idioter.
John Gray till exempel. Kommer aldrig unna människan framgången.
Jag kan tycka det är orättvist att någon lyckad bättre än någon annan trots/tack vare och jag kan vara avundsjuk på att någon annan får mer eller lyckas bättre, men jag tror sällan/aldrig att jag missunnat någon någonting. I min värld är det bara en negativ tanke/känsla och som bara drabbar den dom känner känslan!
Däremot kan jag ibland unna någon ett misslyckande eller en sorg!
Men Karolin, att inte unna någon någonting och att missunna någon är ju inte samma sak!
JsN -Sant. Jag är trött och slarvar.
Men jag missunnar honom också! Rejält ;-)
Nu lägger vi nog olika saker i begreppet!
Att vara avundsjuk: Jag vill ha vad någon annan har!
Av missunna: Jag vill inte att någon annan har vad jag inte har!
Det finns vissa (många?) som jag gärna önskar skulle bli ifråntagna all sin framgång ja. John Gray är en (som nu blev ett exempel eftersom jag såg honom på Skavlan och även om jag skrattar samtidigt så får han mig att koka). Sen är det inte en konstant känsla, utan bara något som inträffar då och då.
Men jag är så trött och virrig så jag borde nog sova istället för att försöka förmedla något tror jag.
Jag menar att jag verkligen missunnar. Typ "JAG borde ha fått allt det där, men framförallt borde hen INTE fått det. Hoppas alla inser det och hen faller ner från sin piedestal".
Usch vad jobbigt det måste vara att känna så! Det är ju bara en negativ känsla som drabbar den som tänker den!
Jag håller helt med! Vissa förtjänar INTE framgång.
En del har ödmjukhet å diskretion som honnörsord. Låter ju fint. Ibland känns det som om mina snarare är "missunnsamhet å avundsjuka". Men jag jobbar på det.
Felet är kanske att tro att framgång är något man förtjänar? Så är det såklart inte.
Jag försöker även förklara för en mig närstående person att livet inte är rättvist. Går man omkring och tror det, jag då blir det jobbigt. Livet är.
Skicka en kommentar