Är det inte lite konstigt hur man fungerar egentligen? Eller, jag fungerar i alla fall såhär. Vet inte hur ni fungerar. Till saken: så fort jag har bestämt mig för att det är vår/höst/vinter/sommar så kan jag liksom inte ta ett steg tillbaka.
Skit samma om det är frost och minusgrader ute, har jag väl bestämt mig för att våren har kommit så ska det vara vårskorna på. Strunt i att det är 26 plusgrader och stekande sol. Har jag bestämt mig för att hösten har kommit så kan jag ju inte åka och bada. Är det milda vindar, mjukt solsken och en lukt av kantareller i luften? Glöm det! Jag har ju bestämt att vintern har kommit, så jag kör på med vinterkläder och svettas som en gnu.
Lite så. Och det är ju rätt så dumt, för om det är kallt så är det ju kallt. Är det varmt så är det varmt. Och jag blir galen på föräldrar som gör så med sina barn; dvs klär dem i overall i november bara för att "det är ju vinter", även om det är elva plusgrader.
Å andra sidan fungerar jag nog mest så åt andra hållet. Har bara en tjockare kofta i slutet av oktober för "det är faktiskt fortfarande tidig höst", eller fryser i mina tunna tunna strumpbyxor i april, för "nu ÄR det ju vår". Jag hatar vintern så mycket att jag är villig att offra min fysiska hälsa för att min psykiska hälsa ska uppfatta att det inte är vinter.
(Och lite handlar det också om att vår- och höstkläder är snyggare än vinterkläder, och om jag inte får vara ytlig, vem är jag DÅ?)
1 kommentar:
HAHA jag är precis likadan!
Skicka en kommentar