Jag vet inte vad som har hänt med veckorna, men helt plötsligt känns det som att det alltid är söndag eller onsdag eller fredag. Vilket ju självklart är trevligt eftersom det är bra dagar, men ändå. Det här med att tiden är relativ är så tydligt när man blir vuxen.
När man som barn tyckte att det var en eeeeeeevighet kvar till ens födelsedag när det var en vecka kvar, går ett år i vuxenvärlden ungefär lika fort som valfri tråkig lektion på mellanstadiet. Jag har snart en ettåring här hemma. Jag är snart 30. Jag kommer snart sitta förvånad och blinka och undra varifrån mina barnbarn kom och när jag fick grått hår och gick i pension?
Det går för fort. Och för första gången har jag upplevt någon slags åldersnoja som inte har med prestation att göra, utan med att tiden rinner ut. Jag tänker på framtiden hela tiden, men för varje dag som går blir det ju mindre framtid kvar. Eller hur?
Det är klyschigt att tänka på att varje dag som går är en dag man aldrig får tillbaka, men det ÄR ju så. Och jag pratar inte om någon slags carpe diem-filosofi om att leva sitt bästa varje dag. Det är ju omöjligt. Jag pratar om ångest över att inte bara dagarna går, utan veckorna, månaderna och åren. Det går så fort och jag hinner inte med och enda ljuspunkten är att det i alla fall blir vår snart när veckorna rusar förbi som Annika Dahlqvist på väg mot utförsäljning av smör.
Nåja.
Tiden går fort när man har roligt säger man ju. Jag har således ett sjukt kul liv. Alltid något att skriva hem om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar