Ni vet hur man alltid pratar om den man nyss har umgåtts med? Inte elakt alltså, men ändå. Man nämner något till den man är med för tillfället. Det kan vara "vad god mat de hade lagat" när man går hem från en middagsbjudning. Eller för den delen "tror du de tyckte om efterrätten" när man har haft gäster.
Eller "vad glad hon var idag, vad kul" om en kompis, eller "stackarn, att han är så förkyld" när man stött på en dagispappa ute på promenad.
Ja, men ni fattar. Man pratar ju alltid om den eller de som man nyss har träffat. I alla fall gör alltid alla jag umgås med det.
Men det leder ju till att det omvända också stämmer. Det vill säga att alla alltid pratar om mig efter att jag har lämnat dem. Och återigen: det behöver inte vara något negativt eller dumt. Tvärtom kanske. De kanske tycker att jag har haft en fin klänning på mig? Att jag har varit ovanligt glad? Att jag var en hejare på spelet vi spelade? Oavsett vilket så har jag alltid en gnagande tanke i bakhuvudet när jag lämnar människor jag nyss umgåtts med. Pratar de om mig nu? Och vad säger de?
Gud alltså. Ibland känner jag att det kanske vore bra för mig att ta mig upp ur min egen navel. Att se något annat av världen. Men näe. Jag undrar istället vad folk tycker om mig.
Det kanske ni inte visste förresten, men jag lägger en absurd mängd tid på att oroa mig för vad folk tycker och tänker om mig. Absurd! Blir vi bortbjudna nojar jag på vägen dit om att jag ska göra något fel. När vi går hem nojar jag över att jag har sagt eller gjort något fel. Fel fel fel fel fel. Som att det finns så mycket rätt eller fel i sociala situationer. Jag menar, jag ställer mig ju inte och heilar och ropar länge leve Hitler på en middagsbjudning. Främst för att jag inte vet om det är höger eller vänster arm som gäller.
Ropar man ens länge leve när det gäller någon som är död? Det gör man väl inte? Det känns lite väl... korkat? Vila i frid kanske man inte heller säger. Heja! Det kan man kanske säga? Kan vi inte säga att översättningen för Heil Hitler är Heja Hitler? Det blir så mycket roligare då. Inte för att nazism kanske ska vara roligt, men ändå.
2 kommentarer:
Jag satt och våndades på precis samma sätt för några dagar sedan efter att jag umgåtts med en ny bekantskap. "Undrar om hon tyckte att det lät drygt när jag sa att..."
Fasen så synd att vi inte bor grannar eller i alla fall lite närmare varandra! Då hade jag verkligen kunnat noja över om du gillade mig eller inte :-D
Jag kanske ska ha en bloggträff, för att träffa mina läsare? Snacka om att jag skulle noja DÅ efteråt! :-D
Skicka en kommentar