Etik, moral och lite irritation.

Jag vet att jag inte alltid ser på världen som de flesta andra. Jag har väldigt svårt att se att något är hugget i sten och vill vrida och vända på allting. Som det här med vad som är fel eller inte fel: vad eller vem avgör det?

Eftersom det är vi människor som har bestämt vad som är rätt och fel finns det ju inget absolut svar. Vi har ju sagt att det är så. Ibland för att vi ska leva vidare (det är dumt att döda, för det är ju himla trist ifall vi utrotar oss själva), ibland på grund av religion, ibland på grund av att vi vill vara civiliserade eller vad det nu kan vara. Poängen är: det är något vi har bestämt. Det finns inget givet svar. Inget svart eller vitt, rätt eller fel.

Och för mig är det så självklart att det är beroende på omständigheterna. Jag tycker att det är helt uppenbart att det ibland kan vara rätt att döda, tortera, stjäla, hota, misshandla eller vad det nu kan vara. Det är väldigt få saker man kan göra mot vuxna människor som jag skulle säga alltid, i alla situationer, är fel. Jag kan till exempel inte komma på någon situation på rak arm där jag tycker att våldtäkt skulle vara försvarbart, men om någon med bra fantasi skapar ett scenario där det skulle vara rimligt med våldtäkt så skulle jag kunna tycka att det är okej också.

För mig finns det liksom inget rätt eller fel rakt av. Allt beror på situation och omständigheter. Låter det helgalet?

I alla fall: just eftersom det sällan finns något "det bara är så" i mitt sätt att tänka blir jag så vanvettigt provocerad av människor som använder sig just av det pseudoargumentet. Stöld är alltid fel, det bara är så. Det är alltid fel att döda någon, det bara är så. Åh, jag får verkligen krupp av det. Förklara VARFÖR då! För jag irriteras inte (i alla fall inte lika mycket) av att någon inte håller med mig, jag irriteras av att de inte kan argumentera för VARFÖR de inte håller med. "Det bara är så", dra åt helvete.

Men jag vet, jag vet. Det är jag som är annorlunda här.