Typ såhär: febersjuka ettåringen var vaken halva natten, och när hon till sist somnade var det i vår säng, tätt intill mig. Och det var ju egentligen jättemysigt, för hon har inte sovit i vår säng sedan förra sommaren någon gång, men jag kunde inte röra mig av rädsla för att hon skulle vakna. Så jag sov ju lagom bra.
Och sen då: Drama! Blod! Kaos! Maken ringde från förskolelämningen och informerade om att Emmy råkat smälla upp en dörr i ansiktet på Noa, så de fick åka till vårdcentralen med ett stort jack i hans panna. Som tur var behövde han inte sy, det räckte med tejp, men nu sitter han här hemma med blod i håret och har ont i pannan och spelar på ipaden och jag kan inte äta mitt tröstgodis som jag köpt för att överleva dagen med en febrig ettåring. Eller, jag KAN ju. Men då måste jag dela med mig.
Läget just nu är väl förvisso rätt okej, Majken har fått alvedon och kan knappt tro sin lycka eftersom hon får ha nappen utanför sängen. Hon mjölkar det till max och tar ur den ur munnen bara för att gnaga lite på ett äpple. Och Noa spelar som sagt, så det är ju inte kaos just nu. Men klockan är bara 9, people. Vi har mååånga lååånga timmar på oss att göra kaos här hemma.
Yay...
1 kommentar:
Ditt inlägg gav mig en stor insikt: Jag har jobbat heltid för länge nu! Jag kan inte till fullo förstå hur fruktansvärt jobbigt detta scenario måste vara för dig.
Har jobbat heltid sedan November (då mannen tog över på hemmafronten) och jag har redan glömt hur h**vet*skt jobbigt det kan vara hemma med tre barn en sådan dag. Oj...
Skicka en kommentar